Jag söker #nyttjobb

Jag vill ha ett arbete där jag

– får använda min förmåga att nätverka och möta människor

– utvecklar min upptränade förmåga att läsa av människors beteende

– har nytta av min förmåga att höra det folk inte säger

– får vidareutveckla min förmåga att skriva texter

och där min kunskap och mitt intresse för social media ses som en fördel.

.

Min arbetsgivare

– är ett företag eller en offentlig verksamhet

– vet vad modernt ledarskap innebär

– vill ha anställda som ses som människor mer än maskiner

– arbetar aktivt med utveckling av såväl anställda som verksamhet

– vill vara en del av framtiden och därför gärna rusar in i den

och ser mig som en tillgång och god investering!

Här är jag – Var är ni?

Sekretess på Arbetsförmedlingen?

Idag var jag på Arbetsförmedlingen (AF) i Solna för att bli ”inskriven” som arbetssökande. Ja. Jo. Det är dags för mig att se mig om efter nya uppdrag inom HR-branschen. Så om ni vill anställa en engagerad HR-medarbetare så är ni välkomna att höra av er!

Men nog om det.

På AF i Solna anmäler man sin ankomst och ärende ganska direkt innanför dörren. Jag kan förstå tanken, att anställda vid AF  inte vill missa en enda individ som kommer in. Men ändå. Där, precis innanför dörren, där alla andra hör vår dialog, ska jag alltså berätta vad jag har för ärende?

AF-medarbetare: Vad kan jag hjälpa dig med?

Jag: Jag vill anmäla mig som arbetssökande (skriva in mig på deras språk).

Den konversationen är ju rätt ofarlig och kan hållas med 1 vittne likväl som 30 st. Men andra ärenden? Förklaringar om varför en person missade sitt inbokade möte eller annat som verkligen kan innehålla otroligt privata inslag hålls ju på samma ställe. Är d verkligen en bra plan?

För övrigt har jag märkt att samma tendens finns inom vården, t ex vid receptionen på Hälsocentraler. Där får man berätta sitt namn, personnummer och vilken läkare man ska träffa där alla hör. Jag känner mig ibland, beroende på åkomma förstås, lite obekväm även där.

Tillbaka till AF. När jag väl fick möte med en handläggare och vi gått till ett rum där jag kunde berätta mer om mig själv knackade en av handläggarens kollegor på dörren till rummet. Hen kom in rummet och berättade försvårande omständigheter om en annan arbetssökande som jag är oklar över om jag borde ha hört. Jag gjorde mig så där lagom grå och genomskinlig och försökte att inte lyssna, men inte helt enkelt då jag satt i samma rum, bara en meter från personerna som pratade med varandra i vanlig samtalston.

Det var då det slog mig. Det här med sekretess. Är det inte intressant längre? Är det en storstadsgrej som jag hag missat, jag som kommer från mindre orter? Eller kan det vara så att kostnadsbesparingar och effektivitets-iver fått oss att glömma viktiga detaljer – integritet, respekt, värdighet?

Nytt fokus vid rekrytering?

Tidigare i veckan läste jag en HR-bilaga som följde med Svenska Dagbladet. Nu minns jag inte ens vad artikeln jag läste handlade om, men jag minns att jag läste en intervju eller artikel med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström så gissningsvis var det något där som triggade mig.

Hur eller hur, mina tankar vandrade iväg till hur arbetsgivare och rekryterare har ändrat fokus när det kommer till att rekrytera in ny personal. Jag som inte längre är 20-25 kan minnas en tid när jag började söka arbete efter gymnasiet var slut. Vi pratar slutet 1990-tal. Då låg fokus vid många rekryteringar på den potential en medarbetare hade att göra ett bra arbete och inbringa ökad vinst till det rekryterande bolaget.

Nu verkar inte det fokus vara aktuellt längre. Idag ligger fokus vid rekryteringar helt klart på att göra en fullgod riskbedömning av den eventuellt duktiga kandidaten. Arbetsgivaren vill se gamla resultat från tidigare arbetsplatser, de vill se din brottsstatistik, de skulle gärna få möjlighet att kontakta både din husläkare och psykolog och dina gamla lärare. Allt för att arbetsgivaren eller rekryteraren tror att sådan gamla uppgifter om dig på något sätt ska säkerställa att du inte gör en enda blunder efter att du fått en anställning hos det rekryterande bolaget. Och det gör det kanske. I viss mån. Visst. Det kan avslöja en del om din karaktär. Vilken typ av värderingar du har haft och i mångt och mycket kommer att ha. Men blir det den garanti de så hett efterlängtar? Nej.

Varför inte det då? För det finns inga garantier.

Så. För mig visar en rekryterare eller arbetsgivare som ser till den potential en människa har att den personen har framtidstro och ett framtidstänk. Vad säger det om vårt arbetsliv att vi hellre tittar bakåt när vi försöker bygga framtiden än framåt? Vad får det för effekter för organisationerna om 10-20 år?

Jag har en gnagande känsla i maggropen att vi är inne på fel spår. Hur tänker ni?

Skriver bok om att söka #nyttjobb

Igår blev det bestämt. Idén kläcktes i mitt eget huvud redan dagen innan. Men igår, på Twitter, med hjälp av Tweeps, bestämde jag mig för att skriva en bok om att söka #nyttjobb (hashtag på Twitter). Jag har ingen aning om hur jag ska skriva boken, vilket format, vilket ordbehandlingsprogram som är bäst, vilken målgrupp. Men, vad sjutton, petitesser! Inget som någonsin stoppat mig från att göra saker tidigare.

Så. Huvudämnet är klart. Delar som jag i dagsläget räknar med att ta upp är bland andra:

  • Anställningsbarhet
  • Lögner
  • Integritet
  • Flexibilitet
  • Driv och driftighet
  • HR i teorin vs HR i praktiken
  • Lär dig inte ta 1 nej, lär dig ta 100 nej
  • Väntan, väntan, väntan

Kom gärna med tips, idéer och synpunkter!
De bokrelaterade inlägg jag skriver kommer att få kategorin #nyttjobb så ni som vill följa med på resan, lätt kan göra det. 🙂

Nytt år, ny sysselsättning

För tillfället är jag rätt out of the loop vad gäller vilka diskussioner som hänt i min twitterfeed. Jag har absolut noll koll på vad som händer på Facebook eller LinkedIn. När jag läste ett blogginlägg senast minns jag knappt! Som tur är finns HRSveriges blogg som hjälper mig att få en överblick om vad som sker på HR-sidan av mina sociala medier. Jag gillar framförallt de inlägg som tituleras ”Veckans HR”.

Anledningen till min sociala-medier-frånvaro beror delvis på att jag fått ny anställning. Jag kan numera presentera mig som administratör för en rekryteringsfirma på orten där jag bor. Jag skriver inget företagsnamn än, för jag vet inte hur deras policy för sådant är ännu. De är inte aktiva användare av vare sig LinkedIn eller Twitter. Facebook har jag inte kollat, men gissar att de inte cirkulerar flitigt där heller. Jag kanske kan omvända dem? 😉

Well. Nytt jobb som sagt. På ett företag som jag länge velat få in en fot hos. Det känns för bra för att vara sant, men det är sant. De är väldigt professionella och seriösa i vad de företar sig. Stämningen på kontoret är god och alla beter sig som vuxna människor.

Det är en väldigt stor (och efterlängtad) skillnad från den lekstuga jag kom ifrån. Skriver inte namnet på det företaget heller. Inte i dagsläget i alla fall. Men det har varit äldre, slibbiga herrar, dryga sexistiska skämt (från de äldre herrarna – förstås) och en aktivt nedtryckande ton mot yngre nykomlingar generellt och yngre kvinnliga nykomlingar får akta sig lite extra.

Nu slipper jag det där. Jag kan sluta tänka på att försöka förutse andras nycker och lynniga beteende, nu kan jag fokusera på det jag faktiskt är betald för att göra, mina arbetsuppgifter.