Introvert eller inte

På morgonen finns det många som njuter av att läsa tidningen. Själv läser jag inte nyheter. Jag förstår inte hur så många kan njuta av att starta sin dag med att läsa om Sveriges och världens hemskheter. Men det är jag det. Det handlar säkert om att jag är för blödig. För intagande och för empatisk. Jag läser sällan om näringslivet heller. Den informationen matas jag ständigt med i min yrkesroll. Jag upplever inte att jag behöver fylla på med mer. Däremot läser jag gärna om kultur. Det är den enda delen av tidningen som får mig att må bra. Som får mig att le och som ger mig lagom mycket stimulans kl 7 på morgonen.

Just nu kör Svd:s kulturbilaga en serie som de kallar ”Inåtvänd”. Igår läste jag första delen och i morse läste jag  ”Introverta ideal är på väg tillbaka”, del två i serien. Det var en artikel om Linus Jonkman och hans insikt om sin introverta sida. Han har själv kommenterat artikeln här.

Jag håller med om det mesta jag läste i SvD. Jag tycker serien är intressant och att introverta personer behöver lyftas fram.

Innan har jag sett mig som en introvert människa som lärt mig förmågan att bete mig som en extrovert person. Jag är i grunden en ”professor-typ” som trivs med att iaktta mer än delta, jag trivs med en bra bok, en skön soffa, några tända ljus och en trevlig vän. Det har inte varit helt enkelt för mig att vara sådan. Jag kommer från en familj där de övriga är tvärtom. Min mamma gillade inte att jag satt hemma och återhämtade mig i ensamheten efter skolan utan undrade ofta varför jag inte var ute och lekte med mina klasskompisar. Min övertygelse var att ”hallå, jag har hängt med mina kompisar hela dagen i skolan, kan jag inte bara få vara nu?” Men det var inte vad jag sa till mamma. Istället gick jag och ringde kompisar för att hitta någon att busa med. För det var vad jag förväntades vilja göra.

Idag är jag äldre och något visare. Idag har jag insett att jag – för att kunna vara den trevliga och utåtriktade person jag oftast är – MÅSTE jag få tid i lugn, ro och tystnad för återhämtning. Jag älskar människor. För mig är det både enkelt och roligt att umgås med andra. Men jag är lite periodare vad gäller hur många åt gången jag umgås med. Nu är jag inne i en period när jag gärna umgås med människor i småskaligheten, vilket jag gissar hänger ihop med att jag pratar med människor hela dagarna på jobbet. Vilket jag gillar! Missförstå mig inte på den punkten.

Men. I SvD:s artikel idag reagerade jag faktiskt på Jonkmans formulering Vi introverta pratar inte så mycket.  Är det allmängiltigt att introverta inte pratar mycket? Jag har nog snarare tänkt att de som är introverta pratar, men med några få personer åt gången. Eller handlar det mer om blyghet då? För mig är blyghet när någon är tystlåten och inte vågar prata med andra. Är det just det som är att vara introvert – att våga/kunna prata med alla, men att inte ha så mycket att förmedla?

En gång berättade någon att introverta har så hög aktivitet på sin insida att det inte finns så mycket resurser kvar till att agera utåt. Jonkman är inne på samma tema när han i sitt blogginlägg avslutar med Att “en introvert har sin värld på insidan” är det mest beskrivande jag tycker mig har hört för vårt tillstånd. Jag gillar den tanken. Men samtidigt får den mig att fundera på vad det säger om extroverta…

2 thoughts on “Introvert eller inte

  1. ”Idag har jag insett att jag – för att kunna vara den
    trevliga och utåtriktade person jag oftast är – MÅSTE jag få tid i
    lugn, ro och tystnad för återhämtning.” Oj, vad jag känner igen mig
    i det. Jag definieras i alla möjliga personlighetstester som
    extrovert och känner igen mig i personlighetsdragen som en
    extrovert person. Men hämtar energi och kraft inifrån, från mig
    själv. Och för att kunna göra det ”stänger jag ner” ibland. Vilket
    många runt mig har svårt att hantera, att behöva komma och knacka
    på min dörr när jag oftast är den som kommer och knackar… Härligt
    när någon annan också sätter ord på det. 🙂

  2. ”Vi introverta vill tänka mycket innan vi säger något”, berättar Susan Cain, som upptäckte att hon blev bättre som affärsjurist på Wall Street ju mer hon vågade vara sig själv – reflekterande, tystlåten och uthållig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s