”genom att låta dem sätta spår”

Det här blir ett av mina mest jobbiga blogginlägg på länge. Jag vill nog inte ens skriva det egentligen. Men locket har legat på länge nu och det hjälpte mig förstås till en början. Men inte nu längre.

För en tid sedan läste jag krönikan ”När sorgen måste vänta” skrivet av Lukas Ernryd. En fras i texten fastnade extra hos mig:

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Det är just så jag tänker. Det viktiga – när allt kommer omkring och verkligen testas –  är just stunderna med de människor jag tycker om, som jag mår bra hos och som jag kan få att må bra tillbaka. Det är där jag vill vara. Det är där jag vill låta människor sätta sina spår hos mig. Jag vill uppleva de varma spår som människor jag tycker om gör i mitt liv, i mitt hjärta och i min själ.

Tidigare i livet. För väldigt länge sedan. Fick jag utstå många kalla spår. Ofrivilligt. Under flera års tid blev min själ sargad av iskalla, klumpiga, okänsliga och hårda spår. Jag sa nästa aldrig något utan stod ut, tog emot, stod emot, höll emot, gjorde allt för att övertyga mig själv att de där spåren andra gjorde hos mig då inte skulle bestå. De var endast tillfälliga och skulle försvinna så snart mitt liv blev bättre. För mitt i den där vardagliga minitortyren där jag pressades ihop lite mer varje dag som gick hade jag kvar en förhoppning. Nej. Övertygelse om. Att mitt liv skulle bli bättre. Sen. Där borta. Bakom krönet. Eller nästa krön. Eller nästa krön.

Mitt liv blev bättre. Jag bytte stad, omgivning och lärde känna många nya människor som fyllt mig med varma härliga spår. Såna värmande spår som jag vill ha och som jag vill minnas!

Jag har rusat fort framåt sen dess. De som har upplevt den själs-död som t.ex. mobbing och utfrysning kan innebära har förhoppningsvis också fått komma till insikt om den euforiska känslan som uppstår den dagen det är fritt att andas igen. När luften och vindarna räcker till att även jag får ta språnget ut och testa mina vingar utan fördömanden eller tillrättavisanden. När livet som varit på paus, eller än värre, faktiskt startar. På riktigt!

Men jag var inte klar med mina kalla spår där och då. Min övertygelse var att alla varma spår jag fick magiskt tog bort de där kalla spåren. Så jag var ivrig förstås. Att beblanda mig med människor. FROTTERA mig i människor! I viss mån hänsynslöst och utan eftertanke. Men jag hade fel. Mina kalla blåa spår är faktiskt fortfarande kvar även om de numera är uppblandade med många varma röda spår.

Idag inser jag att jag nog inte kommer att kunna bli fri från mina kalla spår. Ärren blir kvar. Som en ofrånkomlig påminnelse om en tid som var. Vare sig jag vill minnas tiden eller inte.

I min vardag är jag dålig på att låta andra sätta spår i mitt liv.

Jag är rädd för spår. Rädd för att ha eller skapa beröringspunkter med andra. Rädd för det som utgör kittet i de flesta av våra relationer. Mina associationer går reflexmässigt till kalla spår. De spår jag inte vill ha. Aldrig ville ha. Men som jag påtvingades. Av andra.

Så… Reflexmässigt ryggar jag undan. För okända människor, för nästan okända människor, för nästan kända människor och för en del vänner jag inte träffat på länge. Min förmåga till tillit är skadad. Jag inser och accepterar det nu.

När jag väl minns alla de varma spår jag känt genom livet förstår jag ju att det är vad spår borde handla om! Det är de varma spåren som gör livet så fantastiskt. Jag ser på andra personers beteenden i deras nära och semi-nära relationer, deras lite naiva men samtidigt trygga förhållningssätt, och jag längtar efter att kunna vara lika avslappnad i förhållandet till andra människor.

Därmed krävs träning.

Tillits-träning.

Hur gör jag? Var börjar jag? Med vem börjar jag? Med vem vågar jag?

Ointressant bakgrund?

Idag pratade jag med en person som jag just håller på att lära känna. Vi började prata om vår bakgrund. Ni vet, arv och miljö, arv kontra miljö och så vidare. Hen förklarade att hens föräldrar var från annat land och att det får sina följder i hens person. Jag ville förstås inte vara sämre och berättade att mina föräldrar båda var från Sverige.

Mitt huvud blev blankt. Vad var det nu jag ville få sagt med det? Nu var personen jag pratade med en verbalt kunnig person som pratade på om sina föräldrar, sitt liv och några av de vägval hen gjort på vägen.

Själv var mitt eget huvud fortfarande blankt. Jag gick runt med känslan av att ha gjort självmål. Hur kommer det sig att jag är så dåligt insatt i vad det säger om mig att båda mina föräldrar också är födda i Sverige? Säger vår historia och bakgrund överhuvudtaget speciellt mycket om hur vi är som människor idag – just här och nu?

Jag vill svara NEJ. Men är inte övertygad om att jag har rätt då.

I min yrkesroll tittar jag mycket på CV, historik, vad personer valt och gjort för att ta sig fram till där de är idag. Men privat bryr jag mig väldigt lite om vad mina bekanta eller vänner varit med om tidigare i livet. Det som jag prioriterar i mina nära relationer är vad andra och jag själv står för idag. Här och nu. Vilka värderingsgrunder styr dig? Vilka mål har du? Var är du på väg? Vad vill du?

Men det är hur jag fungerar det. Hur fungerar du? Är andra människors historia viktig för dig, och i så fall varför?

 Livets trappa

”Politisk depression”

När jag var liten gick jag i kyrkan. Min uppväxt var fylld av kristna värderingar. Älska din nästa så som dig själv, vi är alla lika värda, vi är alla Guds barn och vi är älskade. Det är så jag är uppfostrad även om de värderingarna har naggats i kanten en del, i och med att jag blivit äldre, tagit en del smällar i livet och givit några med förstås. Min grundtes idag är att som människor har vi alla ett stort värde. .

När jag var liten bad jag till Gud om att jag skulle få känna hans hjärta. Jag förstod så lite av det som lästes ur Bibeln. De gamla orden var för komplicerade för mig att ta till mig, att förstå, att greppa. Men känslor – det förstod jag. Jag var kanske 10 år då. Ingenting hände förstås. Inte då. Men nu när jag är äldre händer det ibland att jag få en känsla som på något sätt ligger utanför mig själv. Det är en känsla av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till ett land där jag vuxit upp, till ett samhälle som håller på att förgöra sig själv men kanske framförallt till en värld – en mänsklighet –  som inte förstår att allt tillhör alla. Länder är människans verk. Det är ett streck på en karta. En gräns som bara finns för att vi människor valt att acceptera att det är där gränsen ska vara. Vi människor har skapat många sådana gränser. Det handlar bland annat om kön, ras, politisk åskådning, religion och sexuell läggning. Den här känslan får jag ibland för mig, än idag fast jag borde veta bättre, är vad jag bad om att få känna då när jag var 10 år. Guds hjärta.

Maria Sveland kallar hennes liknande känsla för ”Politisk depression”. Det är en tankeväckande text hon skriver. Den är lång. För lång. Den är vänstervriden. För vänstervriden. Men om jag bortser från det griper texten tag om mitt inre, väcker tankar och får mig att önska något mer och bättre för den här världen vi lever i. Och jag känner åter igen den där känslan av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till en mänsklighet som just nu verkar vara förvirrad, rädd och skadeskjuten.

Ett utdrag:

”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:

”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv.”

Ekonomer vs personalvetare

Jag måste få ställa frågan.

Är det bara jag som ser viss problematik i att det ofta är ekonomer som innehar positionen personalchef/personalansvarig i organisationer?

Vad är min utbildning till för om jag lika gärna kan ersättas av en ekonom? Är ekonomerna ett resultat av en historia där rätt utbildning saknades eller är de ett svar på framtidens krav i organisationerna?

Jag är förvirrad.