framtid

”genom att låta dem sätta spår”

3 kommentarer

Det här blir ett av mina mest jobbiga blogginlägg på länge. Jag vill nog inte ens skriva det egentligen. Men locket har legat på länge nu och det hjälpte mig förstås till en början. Men inte nu längre.

För en tid sedan läste jag krönikan ”När sorgen måste vänta” skrivet av Lukas Ernryd. En fras i texten fastnade extra hos mig:

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Det är just så jag tänker. Det viktiga – när allt kommer omkring och verkligen testas –  är just stunderna med de människor jag tycker om, som jag mår bra hos och som jag kan få att må bra tillbaka. Det är där jag vill vara. Det är där jag vill låta människor sätta sina spår hos mig. Jag vill uppleva de varma spår som människor jag tycker om gör i mitt liv, i mitt hjärta och i min själ.

Tidigare i livet. För väldigt länge sedan. Fick jag utstå många kalla spår. Ofrivilligt. Under flera års tid blev min själ sargad av iskalla, klumpiga, okänsliga och hårda spår. Jag sa nästa aldrig något utan stod ut, tog emot, stod emot, höll emot, gjorde allt för att övertyga mig själv att de där spåren andra gjorde hos mig då inte skulle bestå. De var endast tillfälliga och skulle försvinna så snart mitt liv blev bättre. För mitt i den där vardagliga minitortyren där jag pressades ihop lite mer varje dag som gick hade jag kvar en förhoppning. Nej. Övertygelse om. Att mitt liv skulle bli bättre. Sen. Där borta. Bakom krönet. Eller nästa krön. Eller nästa krön.

Mitt liv blev bättre. Jag bytte stad, omgivning och lärde känna många nya människor som fyllt mig med varma härliga spår. Såna värmande spår som jag vill ha och som jag vill minnas!

Jag har rusat fort framåt sen dess. De som har upplevt den själs-död som t.ex. mobbing och utfrysning kan innebära har förhoppningsvis också fått komma till insikt om den euforiska känslan som uppstår den dagen det är fritt att andas igen. När luften och vindarna räcker till att även jag får ta språnget ut och testa mina vingar utan fördömanden eller tillrättavisanden. När livet som varit på paus, eller än värre, faktiskt startar. På riktigt!

Men jag var inte klar med mina kalla spår där och då. Min övertygelse var att alla varma spår jag fick magiskt tog bort de där kalla spåren. Så jag var ivrig förstås. Att beblanda mig med människor. FROTTERA mig i människor! I viss mån hänsynslöst och utan eftertanke. Men jag hade fel. Mina kalla blåa spår är faktiskt fortfarande kvar även om de numera är uppblandade med många varma röda spår.

Idag inser jag att jag nog inte kommer att kunna bli fri från mina kalla spår. Ärren blir kvar. Som en ofrånkomlig påminnelse om en tid som var. Vare sig jag vill minnas tiden eller inte.

I min vardag är jag dålig på att låta andra sätta spår i mitt liv.

Jag är rädd för spår. Rädd för att ha eller skapa beröringspunkter med andra. Rädd för det som utgör kittet i de flesta av våra relationer. Mina associationer går reflexmässigt till kalla spår. De spår jag inte vill ha. Aldrig ville ha. Men som jag påtvingades. Av andra.

Så… Reflexmässigt ryggar jag undan. För okända människor, för nästan okända människor, för nästan kända människor och för en del vänner jag inte träffat på länge. Min förmåga till tillit är skadad. Jag inser och accepterar det nu.

När jag väl minns alla de varma spår jag känt genom livet förstår jag ju att det är vad spår borde handla om! Det är de varma spåren som gör livet så fantastiskt. Jag ser på andra personers beteenden i deras nära och semi-nära relationer, deras lite naiva men samtidigt trygga förhållningssätt, och jag längtar efter att kunna vara lika avslappnad i förhållandet till andra människor.

Därmed krävs träning.

Tillits-träning.

Hur gör jag? Var börjar jag? Med vem börjar jag? Med vem vågar jag?

HR i mitt hjärta

Lämna en kommentar

En person som stod mig nära för många år sen uttryckte då  sin frustration över mig och min personlighet:

– Du brinner ju aldrig för någonting!!

Det var ett av de uttalande som bränt sig fast hos mig. Gissningsvis går vi alla runt och bär på ett och annat liknande citat som vi har svårt att glömma. Det här är ett av de jag bär på. DÅ, när det begav sig, och det är säkert 10 år sedan nu, hade jag inget försvar. Inte ett enda exempel kom jag på som kunde visa att jag faktiskt brunnit för något.

Så här flera år senare känner jag att jag har hittat ”mitt kall”. Jag vill förändra HR-funktionen och synen på HR-avdelningens arbetsområden i företag, organisationer o.dyl. Det är inget litet önskemål, det verkar säkert förmätet av mig. Hur kan jag tro att jag ska kunna förändra något? Det är en bra fråga. Jag vet inte vägen fram. Idag är den delen av min väg fortfarande outforskad – och det är just det som gör den här resan jag nyligen påbörjat så spännande och inspirerande!

Inte för att jag egentligen behöver överbevisa personen som kläckte ur sig kommentaren längre, hen finns inte längre i mitt liv. Men ändå. Det känns förbaskat skönt att kunna skriva:

– Jag brinner för HR!

 

”Politisk depression”

7 kommentarer

När jag var liten gick jag i kyrkan. Min uppväxt var fylld av kristna värderingar. Älska din nästa så som dig själv, vi är alla lika värda, vi är alla Guds barn och vi är älskade. Det är så jag är uppfostrad även om de värderingarna har naggats i kanten en del, i och med att jag blivit äldre, tagit en del smällar i livet och givit några med förstås. Min grundtes idag är att som människor har vi alla ett stort värde. .

När jag var liten bad jag till Gud om att jag skulle få känna hans hjärta. Jag förstod så lite av det som lästes ur Bibeln. De gamla orden var för komplicerade för mig att ta till mig, att förstå, att greppa. Men känslor – det förstod jag. Jag var kanske 10 år då. Ingenting hände förstås. Inte då. Men nu när jag är äldre händer det ibland att jag få en känsla som på något sätt ligger utanför mig själv. Det är en känsla av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till ett land där jag vuxit upp, till ett samhälle som håller på att förgöra sig själv men kanske framförallt till en värld – en mänsklighet –  som inte förstår att allt tillhör alla. Länder är människans verk. Det är ett streck på en karta. En gräns som bara finns för att vi människor valt att acceptera att det är där gränsen ska vara. Vi människor har skapat många sådana gränser. Det handlar bland annat om kön, ras, politisk åskådning, religion och sexuell läggning. Den här känslan får jag ibland för mig, än idag fast jag borde veta bättre, är vad jag bad om att få känna då när jag var 10 år. Guds hjärta.

Maria Sveland kallar hennes liknande känsla för ”Politisk depression”. Det är en tankeväckande text hon skriver. Den är lång. För lång. Den är vänstervriden. För vänstervriden. Men om jag bortser från det griper texten tag om mitt inre, väcker tankar och får mig att önska något mer och bättre för den här världen vi lever i. Och jag känner åter igen den där känslan av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till en mänsklighet som just nu verkar vara förvirrad, rädd och skadeskjuten.

Ett utdrag:

”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:

”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv.”

#HRunconf

3 kommentarer

Jag har stått emot mycket hjärntvätt under mina år. Efter en kristen uppfostran och den medföljande kristna sociala kontrollen som inte riktigt bet, några utfrysningsår i skolåldern, en och annan relation där andra försökt visa mig ”min plats”, har jag ändå hittat min egen person i allt det där. Jag har kunnat se igenom mycket, kunnat dementera vissa saker, accepterat andra saker. Ingen annan har kunnat förstöra min ”mojo” under någon längre tid. Visst. Jag har varit på mentala safari-turer där jag har fått hugga ner mycket skymmande växtlighet men i slutändan har jag ändå hittat min egen väg. For better and for worse. Mycken frustration och många tårar har det kostat, men jag hävdar ändå att det varit värt det.

Vad jag däremot insett ganska nyligen är att jag inte lyckats mota den hjärntvätt jag själv har gett mig. Den där rösten i mitt huvud som säger att jag inget kan, att jag inte är bra nog, att jag måste jobba hårdare, att jag alltid kommer att vara nr 2 (eller 3,4,5,6). Den rösten har fått fritt spelrum. Jag ursäktar gärna min existens och hävdar inte med bestämdhet att mina slutsatser är korrekta. Jag VET att jag kan och är kapabel till mycket, men känslan säger mig att det inte är tillräckligt.

Den 26-27 augusti hade jag förmånen att vara med på #HRunconf. Det var otroligt spännande och utvecklande dagar. Dels skulle jag – en arbetssökande nykomling i branschen – få träffa människor som är verksamma i den bransch jag försöker ta mig fram i och dels skulle jag äntligen få träffa flera av mina tweeps. Vi som diskuterat HR-frågor över internet, bland annat på den s.k. HR-timmen som går av stapeln kl 20-21 på onsdagar på Twitter (#hrsve). Det var spännande i sig, att se om jag skulle känna igen alla från deras avatarer, och  – skulle de känna igen mig? Min hjärntvätt trogen tror jag sällan att andra ska veta vem jag är, minnas mig, men det gjorde de.

Det som jag upplevde som mest magiskt med de där dagarna på #HRunconf är att jag aldrig, inte ens en sekund, kände mig dum, liten, okunnig, nyutexad. Plötsligt satt jag och diskuterade t ex HR:s framtid med människor som arbetat inom HR-branschen i många år utan att det kändes det minsta underligt. Inte ens för mig. Jag märkte att människor jag såg upp till faktiskt aktivt lyssnade på mig. Wow!

Rösten i mitt huvud har fått stark konkurrens. Äntligen! Mitt engagemang för HR, ledarskap, organisationsutveckling och dess framtida utveckling har fått sig ett rejält uppswing! Jag ser möjligheter var jag tidigare började se hopplöshet, både vad gäller HR:s position i företagen som min egen situation.

Datum för #HRunconf 2012 är fastställda till 20-21/4. Jag hoppas att vi blir många som är där då som får möjligheten att diskutera HR-frågor bortom aspekter som hierarkier, titlar och erfarenhetstävlan. Det här måste bara bli framtidens stora HR-happening!

Nedan hittar ni vad andra deltagare skrivit om #HRunconf:

 

Lev väl!

Ekonomer vs personalvetare

3 kommentarer

Jag måste få ställa frågan.

Är det bara jag som ser viss problematik i att det ofta är ekonomer som innehar positionen personalchef/personalansvarig i organisationer?

Vad är min utbildning till för om jag lika gärna kan ersättas av en ekonom? Är ekonomerna ett resultat av en historia där rätt utbildning saknades eller är de ett svar på framtidens krav i organisationerna?

Jag är förvirrad.