Påmsing #HRunconf

Ni har väl inte glömt att anmäla er till årets #HRunconf som går av stapeln den 20-21 april i Stockholm?

Jag var med förra året och det inspirerade mig mycket att få prata med andra yrkesverksamma inom HR under mer avslappnade former. För mig är det en självklarhet att vara med igen! Anmälan sker via hemsidan jag länkar till. Jag hoppas vi ses! =)

Citat fr #HRunconf:s hemsida:

#HRunconf är konferensen där HR-diskussioner, HR-geeks och HR-ideér står i centrum. Vårt syfte är att dela med oss av kunskap, erfarenheter och idéer och ha riktigt kul under tiden. #HRunconf byggs på engagemang, glädje och kunskapstörst.

Ett möte för och med människorna som deltar, om allt vi är intresserade av inom ämnet HR. Rekrytering, innovation, sociala medier, HR’s inflytande med mera.

Unconference är ett sätt att mötas för oss som känt att fikapauserna ändå är när det händer som mest på konferenser. Det är det dynamiska samtalet som eftersträvas, inte talare-publik-relationen. Istället för dyra konferensavgifter gäller engagemang!

Irriterad

I lokaltidningen Barometern-OT hittade jag en artikel som handlade om att butiksarbete kan vara slitsamt. Duh! Var min första tanke. Ska det vara en nyhet?

Av någon anledning läste jag ändå vidare och i slutet av texten kom ändå något som var nytt för mig:

…det är svårt att få sina fysiska skador klassade som arbetsskador eftersom Försäkringskassan betraktar arbetet som ”lätt och rörligt”

Det är då själva f-n! Försäkringskassans regelverk har gjort det igen. Eller jag vet inte, kanske är det akademiska tjänstemän man borde gå på, alltså sådana som mig själv. De som gjort Försäkringskassans regelverk har uppenbarligen inte arbetat heltid i någon butik någon längre tid och har definitivt inte gjort det i en matvarubutik.

Sen går mina tankar obönhörligt till genusperspektivet, vare sig jag vill eller inte. Om män slitits ut på samma sätt i butiker som kvinnor nu gjorts – skulle Försäkringskassans felaktiga kategorisering av arbetsuppgifternas påfrestningar kvarstå då? Vad är det som gör att det är OK att ignorera kvinnors obehag och kvinnors upplevelser? Varifrån kommer den samhälleliga diskursen som säger att kvinnors röster är mindre värda?

Ja, jag tar i. Ja, jag överreagerar och raljerar en aning. Men ändå. Faktum kvarstår. Kvinnor får ofta kämpa hårdare för samma respekt, kvinnor får oftare än män stå ut med sexuella trakasserier, kvinnor får oftare än män stå tillbaka för ”familjens skull”, kvinnor får oftare än män en sämre pension, kvinnor får oftare än män en lite mindre rolig tillvaro.  Varför ses det fortfarande som OK?

Att Försäkringskassans styrdokument behöver ses över är ingen nyhet. Att kvinnors roll i samhället helst är att ta hand om barn, hem och sjuka äldre anhöriga (och dessutom utan ersättning) är inte heller nytt. Kanske borde jag inte ha blivit förvånad alls…

Egen företagare

För något år sen påbörjade jag idén att starta mitt eget företag. Jag skulle ”konsulta” inom administration och personalfrågor och blev till och med inhyrd av ett företag tack vare mina administratörs-kunskaper. Där och då skaffade jag mig företagskonto hos banken och kände att NU är jag på gång! Ganska kvickt anställdes jag av företaget som skulle ha hyrt in mig. Mitt halvt påbörjade egna företag la jag åt sidan.

I höstas hamnade jag som bekant mellan två jobb och det var då den här bloggen skapades bland annat. Att sitta hemma och göra ingenting är jag inte särskilt bra på så jag fortsatte grubbla på mig idé om att starta eget företag. Affärsidén var densamma – administration och personalfrågor. Jag började gå på MIK-träffar och minglade runt på Personaldagen 2010. Här någonstans började jag tvivla på min administrativa inriktning på företagsidén. Skippa eller ha kvar? Satsa helhjärtat på personal- och arbetslivsfrågor eller vara lite mer av ett ”pytt-i-panna-företag”?

Min strategi för att sälja min företagsidé gick kortfattat ut på att nätverka. I verkligheten så väl som på Internet. Utan kontakter är du ingen och i företagsvärlden på en mindre ort som den här märks det än mer tydligt (tror jag). Tack vare mitt nätverkande fick jag anställning hos ett företag jag varit i kontakt med under en längre period. Mitt eget företagande la jag än en gång åt sidan.

Jag gissar att det var den där ensamhets-aspekten som Ett gott arbetsliv tar upp i sitt inlägg som gjorde att jag aldrig riktigt fick tummen ur att bli egen företagare. Problemet är inte att ta beslut, att tänka utanför lådan eller att kasta sig ut i ingenmansland och partiell okunnighet och tvingas hoppas på det bästa. Problemet är snarare att inte ha någon att bolla funderingar med och att inte ha en arbetsplats eller gemenskap att gå till – att helt enkelt vara helt utlämnad till sig själv hela tiden.

Chefstaktik

Läste inlägget ”Ledarskap – Inställsamhet lönar sig, dessvärre” på Chefsbloggen idag. Hittade för övrigt dit via Veckans HR – v3 på HRSveriges blogg. Inlägget på Chefsbloggen handlar kortfattat om att inställsamma mellanchefer ofta får fördelar av sitt smicker för överheten och därmed lättare stiger i graderna.

Under tiden jag läste om smicker-taktiken kom jag att tänka på att  en kompis till mig (som själv sitter på en chefsposition) sagt att en bra taktik gällande medarbetare är att  ”hålla sina vänner nära och sina fiender ännu närmare”.  Med detta menade han att om en person är motvillig att samarbeta kan ett bra sätt att få med personen i rätt riktning att ge honom eller henne mer ansvar eller en bättre titel. På det viset bildas en starkare känsla av delaktighet, ansvar och lojalitet. Så den som är mest motsträvig vid förändringsarbete, som man dessutom inte kan ”avveckla” eller omplacera på något annat bra sätt, kan alltså få en chefstitel för att ”smöras”.

I det här läget är det svårt att inte dra någon slags slutsats om att att många av de som sitter på ledningspositioner i olika företag antingen är lismande, inställsamma ögontjänare alternativt svårhanterade motvals-personligheter. Jag gissar att de personer som skulle passa bäst på chefs- och ledarpositioner fastnat i geggan som bildas däremellan.

Vad hände med att vilja ha rätt person på rätt plats?

Nytt år, ny sysselsättning

För tillfället är jag rätt out of the loop vad gäller vilka diskussioner som hänt i min twitterfeed. Jag har absolut noll koll på vad som händer på Facebook eller LinkedIn. När jag läste ett blogginlägg senast minns jag knappt! Som tur är finns HRSveriges blogg som hjälper mig att få en överblick om vad som sker på HR-sidan av mina sociala medier. Jag gillar framförallt de inlägg som tituleras ”Veckans HR”.

Anledningen till min sociala-medier-frånvaro beror delvis på att jag fått ny anställning. Jag kan numera presentera mig som administratör för en rekryteringsfirma på orten där jag bor. Jag skriver inget företagsnamn än, för jag vet inte hur deras policy för sådant är ännu. De är inte aktiva användare av vare sig LinkedIn eller Twitter. Facebook har jag inte kollat, men gissar att de inte cirkulerar flitigt där heller. Jag kanske kan omvända dem? 😉

Well. Nytt jobb som sagt. På ett företag som jag länge velat få in en fot hos. Det känns för bra för att vara sant, men det är sant. De är väldigt professionella och seriösa i vad de företar sig. Stämningen på kontoret är god och alla beter sig som vuxna människor.

Det är en väldigt stor (och efterlängtad) skillnad från den lekstuga jag kom ifrån. Skriver inte namnet på det företaget heller. Inte i dagsläget i alla fall. Men det har varit äldre, slibbiga herrar, dryga sexistiska skämt (från de äldre herrarna – förstås) och en aktivt nedtryckande ton mot yngre nykomlingar generellt och yngre kvinnliga nykomlingar får akta sig lite extra.

Nu slipper jag det där. Jag kan sluta tänka på att försöka förutse andras nycker och lynniga beteende, nu kan jag fokusera på det jag faktiskt är betald för att göra, mina arbetsuppgifter.