För exakt en vecka sen började jag känna retningar i halsen. Sen dess har jag legat hemma sjuk i en vecka. Så medan ni andra har njutit av ett fantastiskt sommarväder med värme, sol, och kall härlig rosé har jag mest legat nedbäddad i antingen soffan eller sängen.  Det har varit en ”bumpy ride” där jag först var sjuk, sen blev bättre, sen blev sämre, sen bättre igen för att slutligen bli sämre än en gång. Det är inte utan att jag känner en viss skepsis mot att jag verkligen kommer att kunna gå till jobbet imorgon. Men om jag får bestämma kommer jag vara på arbetet imorgon kl 8.

Förvånansvärt mycket tid den här veckan har gått åt till att undvika mitt eget dåliga samvete för att jag inte befinner mig på min arbetsplats och ”gör nytta”. Det här tankesättet går emot allt jag utbildat mig till. Jag vill också vara tydlig med att jag  inte ser några som helst konstigheter med att mina kollegor är hemma när de är sjuka. Självklart ska ingen känna dåligt samvete över att de blivit sjuka. Det är inget någon väljer att vara. Men för min egen del har jag svårt att acceptera mitt läge. Jag är så ivrig att bli frisk, för att få återgå till jobbet och till att prestera någon form av resultat att jag vid första tecken på förbättring spritter iväg alldeles för kvickt. Tar ut mig för mycket och för fort.

Så. Igår gjorde jag inget ansträngande på hela dagen. Städade lite inför en kväll med underbar väninna. That’s it. Idag likaså. Har varit ute på en promenad i solen. That’s it. Inte hade jag kunnat ta in att det snabbaste sättet att bli frisk på är att göra så lite som möjligt. Det här med att vara en A-personlighet har helt klart sina nackdelar. Vi är vana att streta, kämpa, strida tills vi når våra mål. Förstå då hur komplicerat och motsägelsefullt det blir att prestera fram en friskhet genom att sitta lugnt och stilla och inte göra något alls…