Human Relations

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Ok.

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.

Ge upp eller kämpa?

Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?