I lokaltidningen Barometern-OT hittade jag en artikel som handlade om att butiksarbete kan vara slitsamt. Duh! Var min första tanke. Ska det vara en nyhet?

Av någon anledning läste jag ändå vidare och i slutet av texten kom ändå något som var nytt för mig:

…det är svårt att få sina fysiska skador klassade som arbetsskador eftersom Försäkringskassan betraktar arbetet som ”lätt och rörligt”

Det är då själva f-n! Försäkringskassans regelverk har gjort det igen. Eller jag vet inte, kanske är det akademiska tjänstemän man borde gå på, alltså sådana som mig själv. De som gjort Försäkringskassans regelverk har uppenbarligen inte arbetat heltid i någon butik någon längre tid och har definitivt inte gjort det i en matvarubutik.

Sen går mina tankar obönhörligt till genusperspektivet, vare sig jag vill eller inte. Om män slitits ut på samma sätt i butiker som kvinnor nu gjorts – skulle Försäkringskassans felaktiga kategorisering av arbetsuppgifternas påfrestningar kvarstå då? Vad är det som gör att det är OK att ignorera kvinnors obehag och kvinnors upplevelser? Varifrån kommer den samhälleliga diskursen som säger att kvinnors röster är mindre värda?

Ja, jag tar i. Ja, jag överreagerar och raljerar en aning. Men ändå. Faktum kvarstår. Kvinnor får ofta kämpa hårdare för samma respekt, kvinnor får oftare än män stå ut med sexuella trakasserier, kvinnor får oftare än män stå tillbaka för ”familjens skull”, kvinnor får oftare än män en sämre pension, kvinnor får oftare än män en lite mindre rolig tillvaro.  Varför ses det fortfarande som OK?

Att Försäkringskassans styrdokument behöver ses över är ingen nyhet. Att kvinnors roll i samhället helst är att ta hand om barn, hem och sjuka äldre anhöriga (och dessutom utan ersättning) är inte heller nytt. Kanske borde jag inte ha blivit förvånad alls…