Erik Hjärtberg retweetade ett inlägg som Samira Ariadad gjort. Samira hade länkat till en text som Jon Weman skrivit: ”Från arbetslös till meningslös”. Jag läste texten och måste säga att jag sitter här med fler frågetecken efter att ha läst än innan jag började. Det enda som står klart är att författaren Jon inte är nöjd med hur det arbetspolitiska programmet ser ut i Sverige för tillfället. Många håller nog med honom. Å andra sidan görs inte reformer så ofta i syfte att vinna popularitetstävlingar.

Jag gillar inte idén som vissa har om att kritiker bör tystar ned. Kritik är bra, det leder till förändringar och förhoppningsvis förbättringar. Jag håller med författaren om att vissa delar av reformen inte fungerar. Glappet mellan Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och Socialförvaltningens åtgärder är uppenbarligen för stort. För många ramlar mellan ”stolarna”.

Sen finns det delar i texten jag inte håller med författaren om. Det handlar framför allt om uppfattningen att den arbetssökande får sin känsla av meningslöshet ifrån viss typ av sysselsättning. Här har jag en helt motsatt uppfattning, och den grundar sig på upplevelser jag fick under de perioder jag själv varit arbetssökande.

Känslan av meningslöshet fanns hos mig emellanåt. Ingen mening att hymla om det. Att vara arbetssökande handlar till stor del om att kunna styra sin inre mentala självbild, att inte låta sig själv fastna i uppfattningen om att man är mindre värd för att man inte har ”ett sammanhang” eller i tron att man ALDRIG kommer hitta något företag som tycker just jag är bra nog, osv. När jag sökte jobb var det just sysselsättning jag ville ha. Jag skojar inte när jag skriver att jag hellre hade målat om felfria stolar eller gått på telefonträning än att vara utan sysselsättning. Det kan väl ändå inte bara vara jag?

En viktig poäng med den här typen av sysselsättningar, som jag ser det, är att de inte ska vara en människas huvudsysselsättning under en längre tid. Det är en åtgärd. Ja. En åtgärd som jag gissar är tänkt för att få arbetssökande att hålla ångan uppe, att träffa folk, få ett sammanhang och inspiration att orka söka nytt jobb. Vad är alternativet? Ingen åtgärd och låta folk driva? Skulle den svenska befolkningen och det svenska samhället må bättre då? Jag är inte så säker. En bättre åtgärd? Javisst. Bättre arbetsuppgifter? Javisst, gärna. Självklart! Men HUR?

Jon dissar det nuvarande systemet. OK. Det är lätt att dissa. Det är också  lätt att hitta argument mot någonting. Speciellt något som är nytt och som har barnsjukdomar. Men att komma med alternativa lösningar och förbättringsåtgärder verkar däremot lite svårare. Världen är inte svart/vit, inte arbetsmarknadspolitiken heller…