Så där ja. Mediciner vs McStenberg 1-0. Innan jag ens kom mig för att beskriva hur det kändes att äta full dos av Atomoxetin har läkaren nu rekommenderat mig att avbryta.

Så nu har jag medicinpaus i 2 veckor innan det blir aktuellt att bestämma nästa steg. 🙄

En del av mig är besviken, frustrerad och lite sorgsen. Atomextin hjälpte mig faktiskt väldigt bra när det kom till ADHD:ns olika påhitt. Jag har medvetet valt att stå ut med biverkningarna extra länge för att jag för första gången på länge upplevde mig själv som kapabel, produktiv, hade nästan aldrig ångest, var energifylld med mental kraft kvar efter arbetet. Det fanns så många delar som fungerade bra. Mentalt.

Sen är det ju intressant det här när mitt huvud blir lugnare. Jag hade stora besvär med den där tystnaden i huvudet samtidigt som det var just det jag önskade få till med medicinering. Men efter ett liv med ett huvud som ständigt ”brusar” var det obehagligt med lugnet, kände inte igen mig själv alls. Efter en tid vande jag mig däremot, lugnet blev det nya normala och plötsligt förstod jag bättre hur andra kan få så mycket RÄTT saker utförda på en dag. 🤩🎉

Men kroppen… Förbaskade kropp-elände. 🥴 Den jobbar emot medicinen den här gången också.

Jag vet inte ännu vilket eller vilka organ som inte tyckte om det här experimentet, men något av dem verkar det ha varit. Jag har haft flera olika biverkningar men de som vägrade ge med sig var värmevallningar, kallsvettningar, frös och blev varm om vartannat, ständig törst och torr i munnen, samtidigt svårt att kissa, samtidigt som jag drack mycket vätska/dag, tydlig och plötslig rodnad i ansikte, ned till bröstkorgen och handleder plus händer som kom och gick. Fick även värk i handlederna på slutet när rodnaden och svullnaden satte igång. Vilket den alltså gjorde några gånger/dag. Plus varje gång jag unnade mig ett glas vin till maten. Notera – ETT GLAS. Inga mängder. På slutet testade jag med ett halvt glas. Samma resultat, men rodnade gick över lite fortare om jag drack mindre mängd.

Först trodde jag faktiskt att jag kommit in i förklimakteriet. Jag är i en rimlig ålder för det. Tänkte bra länge för mig själv ”så himla typiskt att det skulle börja samtidigt som jag började med mediciner igen”. Frågade även mamma om hon mindes när hon kom in i den där åldern. Det visade sig vara ungefär i den ålder jag är i nu. Men då allt försvann ett dygn efter jag slutade med medicinen inser jag att nej, det var inte förklimakteriet.

I bipacksedeln läste jag att levern kunde påverkas. Min amatöranalys är att då symptomen slog till även vid alkoholintag så gissar jag på att levern tjurar. Men jag har egentligen inga belägg för det…

Well, well, Nu sitter jag här, en vecka efter avbrutet medicinintag och märker hur min dryga adhd-hjärna ta mer och mer plats i vardagen.

Den är faktiskt ännu mer dryg än jag minns den. Jag försöker vara positiv nu och stärka mig med att – om inte annat – så har de här 5 månaderna med Strattera – åtminstone fått mig att inse att medicin inte är ett val för mig längre. Det är ett måste.

Tack och lov finns det fortfarande mediciner kvar att testa. Fråga mig bara inte hur många eller hur lång tid det kommer att ta innan jag hittar ”the one”.