Tid för reflektion

En vänlig bloggläsare lämnade en kommentar på ett tidigare inlägg för en tid sedan, som jag skrev för ca 6 månader: När majsolen ler. Kommentaren fick mig att läsa igenom vad det var jag hade skrivit då. En sorg kom över mig. För livet idag känns inte alls som livet då. Det är förstås samma liv, samma jobb jag har, samma showgrupp jag är med i, samma partner i livet som jag älskar och uppskattar. Allt är faktiskt samma. Förutom insidan på mig. Jag är numera en rätt så orkeslös och deppig person igen. När fasen blev jag det?

Jo, jag har nog lite koll ändå, på när det startade. Det började i samma veva som ett kluster med migränfall kidnappade min energi i mitten av september, 6 st på 3 veckor för att vara exakt. Det startade en oro hos mig att jag orsakat mig själv skada igen genom att hålla ett för högt tempo. Nu i efterhand är den mer troliga orsaken att jag hade för svag lins i ena ögat och haft det så en tid. Dessutom kombinerat med en stel nacke, som jag håller bättre koll på sedan dess. Rent fysiska orsaker med andra ord. Men det visste jag inte då.

Sen fick jag en mild version av Covid i oktober. Behöver jag säga att jag inte blev piggare av det? Dessutom började jag oroa mig för post-covid som drabbar förvånansvärt många. Jag verkar ha klarat mig från det, tack och lov. Men det visste jag inte heller då.

Lagom till Coviden startade strulade det till sig på jobbet. Jag var inte varit ensam i den situationen alls. Som jag beskrev i maj har jag både då och nu fantastiska chefer och kollegor. De bryr sig på riktigt och vi har alla hjälpts åt att lösa problemet som uppstod. Men den där oron som följer med mig överallt slog slint fullständigt. Jag lyckades inte förmå mig tänka på annat, hur mycket jag än försökte avleda min uppmärksamhet med andra saker, andra tankar, andra projekt. Så jag sov knappt på nätterna i några veckor. Nu har jag lyckats sova ganska bra i en vecka, så är på rätt väg nu. Men inte återhämtat mig fullt ännu.

Då allt detta har fått effekter för flera i min närhet släpar jag runt på ett dåligt samvete som de flesta säger åt mig att släppa genast. Att den är onödig. Samvetet struntar dock högaktningsfullt i det. Så försöker avleda min egen uppmärksamhet genom att öva dans, träna, shoppa glitter inför showen som kommer. Men när jag ger mig själv tid till lugn och återhämtning dyker dess fula tryne upp igen.

Fram tills i september hade jag fått ordning på min inre/mentala röst som genom hela livet varit oresonlig, tuff, hård och elak. Sedan terapin iom utmattningen har den varit vänlig, förstående, uppmuntrande och uppskattande. Nu låter den allt hårdare. Som tur är har jag på senare år blivit bättre på att omge mig med människor som vill mig väl som väger upp för min egen inre domare.

Ja. Jag vet att jag behöver arbeta mer med självmedkänslan igen. Jag ska. Snart.

Genom åren tycker jag att mina strategier för min ADHD och på senare tid även min oro har fungerat väl och att jag har kontroll på mig själv mestadels. Men det är mekanisk kontroll. Jag kontrollerar mig själv hela tiden. Håller mig själv tillbaka. Pushar mig när det behövs. Beordrar vila när det behövs. Bryter tankemönster med avledningsmanöver (tänk hundar, bryta deras fokus till bättre grejer). Detta kräver stort mått av energi. Som jag ofta faktiskt har när livet är ”optimalt”.

Under min tid med utmattningssyndrom hade jag ingen energi av förklarliga skäl. Sen kom jag in i återhämtningsfasen och jag har varit så stolt över mina stadiga framsteg. Slitigt som sjutton har det varit emellanåt, inget snack om det, men jag har ändå kunnat följa framsteg på det stora hela.

På senare tid har jag tvingats inse att livet inte är optimalt alla gånger. Hur bra jag än gör allt/sköter mig som jag borde. Som den senaste tiden. Det har fått mig att omvärdera mina tankar kring att medicinera för min ADHD. Så i mitten av december har jag fått en starttid med läkare för att diskutera framtid med mediciner igen.

Förra gången upplever jag att jag hade orimliga förväntningar på vad medicinerna kunde åstadkomma för mig. Jag hade inte alls förstått hur biverkningarna skulle se ut för mig förra omgången, för det vet man ju inte förrän man testat medicinerna. Denna gång vill jag gärna tro att jag har en mer rimlig förväntansbild. Vi får väl se…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s