Jag trodde skolorna blivit bättre…

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

Överklaga betyg i skolan

Nyss läste jag den här texten som Mattias Hallberg skrivit i Svenska Dagbladet om hur självklart det är att elever ska ha rätt att överklaga sina beslut. Jag håller med honom. Nog för att jag kan inse att det finns en problematik i att tillåta en överklagande-process bland ångestdrabbade och karriärsugna elever/studenter. Och i ärlighetens namn, en överklagandeprocess kan dessutom utformas på sätt som inte alls hjälper studenter till någon upprättelse. Som på Uppsala universitet, där du som student kan få din tentas rättning omprövad, men den som gör omprövningen är  – wait for it – exakt samma lärare som rättade din tenta första gången. Men möjligheten att få rättningen av din tenta omprövad finns.

Själv kom jag att tänka på en incident som hände under min gymnasietid. Vår klass hade skrivit ett prov i ämnet Svenska, en del av provet var en essä-uppgift. Jag lyckades inte nå ända fram till intervallet för antal ord som texten skulle innehålla utan hade skrivit 15 ord för lite. Därmed fick jag IG (Icke Godkänd) för den uppgiften trots att läraren tyckte att min text var bra utformad i övrigt. Det sved, för jag tyckte förstås att jag var nästan fånigt nära gränsen, men jag köpte besviket lärarens argument att ”regler är regler”. Sen kom chocken. Min bästa vän fick VG (Väl Godkänd). Att hon fick VG var inte den stora chocken, hon var påläst, smart och förtjänade sina välartade betyg, även det hon fick i Svenska. Men på den här specifika uppgiften hade hon skrivit 150 ord för mycket. Och fick VG trots att hon missat antal ord-intervallet. Plötsligt var inte reglerna så noga att följa längre. Lärarens argument, för jag ifrågasatte förstås, var att ”Jamen, hon (min vän) skulle ju ha fått MVG (Mycket Väl Godkänd) om hon hållit sig till rätt antal ord, nu får hon ju bara ett VG”. Ja men då så.

Där och då, och vi snackar slutet av 90-talet, så hade jag velat både bett om omprövning vad gäller provet och överklagat det följande betyget om jag kunnat. MEN! och det är det här jag vill få fram. Jag tror ändå inte att jag skulle ha överklagat i slutänden. För min överklagan skulle antagligen bara resultera i att även en av mina bästa vänner skulle fått IG. Det är högst otroligt att jag plötsligt skulle ha fått ett G (Godkänd) på min uppgift.

På så sätt kanske det finns självsanerande moment i hur många överklaganden det faktiskt blir i realiteten om nu möjligheten till överklagande godkänns i skolorna. Och elever – de flesta elever – överklagar inte betyg där de är glasklart att deras betyg stämmer med vad de faktiskt har åstadkommit. Det är när orättvisan är framme – vilket den allt för ofta är innanför skolornas väggar – som elever behöver känna att de har möjlighet att få upprättelse, kunna påverka, bli sedda och hörda. Eleverna får redan vara med och påverka andra frågor i skolorna som t.ex. färgval på skåp, tapeter, gardiner, menyer i matsalen m.m. Men när det kommer till elevernas egen framtid ska eleverna helst sitta still i båten och inte föra så mycket oväsen. Hur blev det så?

Reflektioner kring MP:s åtgärder

Vid dagens brunch läste jag Åtgärder ska riva hinder mellan skola och arbetsliv där SvD informerar om Miljöpartiets förslag till hur dessa hinder bör rivas. Min uppfattning är att Miljöpartiet lever i någon form av idealistiskt samhälle. Nedan följer mina spontana funderingar kring vad jag läste:

– Alla unga ska ha haft ett sommarjobb och praktik när de slutar gymnasieskolan, sade Esabelle Dingizian, ungdomspolitisk talesperson för MP, innan hon började beskriva samtliga åtgärder.

OK. Hur gör MP med de unga som har det så bra hemma att de inte behöver arbeta på sommarloven? Ska de individerna då ”tvångsarbeta” under ett par somrar för att MP tycker att ”alla unga ska ha haft ett sommarjobb”? Var ska de unga sommarjobba? Vem ska fixa de arbetstillfällena som krävs? Staten, kommunen, landstingen, företagen? Luddigt värre tycker jag.

På den digra listan står åtgärder för bättre sommarjobb, fler praktikplatser för de unga, handledarutbildning för företag och en entreprenörsutbildning – bland annat. (Se faktaruta.)

Bättre sommarjobb? Vad innebär det? Vem ska bedöma vad som är ett bättre sommarjobb? MP eller den unga som söker sommarjobbet? Eller arbetsgivaren som erbjuder jobbet?

Handledarutbildning bygger ju på att företagen har luft nog i sina organisationer och arbetsgrupper att någon kan avstå sina arbetsguppgifter för att istället vara handledare för nykomna ungdomar. Känns det realistiskt när vi häromdagen kunde läsa att Unionen går ut med kritik mot att allt fler arbetar övertid i för hög utsträckning?

Utbildning i entreprenörsskap? Hmm. Nej. Det här är bara fel. Hur kan du utbilda någon i att vara kreativ, tänka utanför lådan, vara orädd för att gå emot rådande normer och praxis? Hur utbildar vi någon till att vara en risktagare med sitt arbetet och sin affärsidé som främsta hobby i livet? Either you got it or you don’t!

Esabelle Dingizian säger till SvD att det i stort handlar om att öka flexibiliteten i systemet för att på så sätt minska risken för ”inlåsning”. Den punkt hon lyfter först av de tio är just att alla studier måste vara högskoleförberedande:

– Det är viktigt att inte stänga igen dörrarna så tidigt, tycker vi. Man ska kunna välja om senare, vi vet inte hur arbetsmarknaden ser ut, säger hon.

Av samma anledning tycker hon att det är särskilt viktigt att teoretiker också kan bli praktiker:

– Det är också ett sätt att öppna upp och kunna möta den arbetsmarknad som finns. I dag har vi stor inlåsning i skolan.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

Ledsen att vara den som spräcker Esabelles idealiska bubbla. ”Inlåsningen” ligger primärt inte i skolsystemet (vilket jag antar är det system hon menar) utan i arbetslivet. Delvis pga den missmatchning som arbetsgivare och rekryterare ständigt arbetar med att upprätthålla, delvis pga den brist på luft som organisationer har idag till följd av idel kostnadsbesparingar under lång tid. Det finns idag inte resurser att utbilda nytillkomna individer på arbetsplatser. De ska helst vara redo att hoppa in från dag ett.

Enligt Dingizian uppfattas de yrkesförberedande utbildningarna många gånger som ”andra klassens gymnasium” av ungdomarna själva.

– Det är ett feltänk hos Jan Björklund. Jag tror att han hade en tanke om att de som inte vill plugga eller inte har bra betyg kan gå där, men det gör att det blir en konstig uppdelning mellan ungdomarna. Vi måste plocka bort den uppdelningen.

Jag skulle vilja ha en källa på den här undersökningen hon halvt hänvisar till med orden ‘”av ungdomarna själva”. Själv var jag så skoltrött vid tid för gymnasium att jag, om jag hade kunnat, gärna hade valt ett tvåårigt program.

Jag ser mycket hellre att vi återtar systemet med KOMVUX. Varför det försvann vet jag fortfarande inte? Optimalt. Folk läste det gymnasium de kände för. Sedan när de blivit äldre och säkrare på vad de ville bli läste många vidare, ofta i kombination med ett väl fungerande yrkesliv. Att tvinga elever att veta vad de ska bli innan de börjar högstadiet för att få rätt nivå på betyg för den utbildning de ska gå i gymnasiet för att sedan hamna rätt på universitet och högskola uppfattar jag som en mild variant på barnmisshandel.

Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.

– Den ska hjälpa de unga till de rätta valen och ge bilden av hur det faktiskt ser ut. Så att man inte väljer utifrån sina egna föreställningar.

Saknar ungdomar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden?

– Ja, absolut.

Här är vi faktiskt överens. Ungdomar saknar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden. Det är vanligt att vi väljer mellan yrken vi är bekanta med, som att jag själv började som butikssäljare och min pappa ägde en butik. Så studie- och yrkesvägledningen roll behöver synas mer i skolorna. Det går bra för de som arbetar som studie- och yrkesvägledare i svenska skolorna att gå ut i korridorerna och samtala med sina elever redan imorgon faktiskt!

Ska ungdomar gå mindre på sina drömmar och mer på det som uppfattas realistiskt?

– Det ska vara en kombination. Jag vill inte hindra unga att följa sina drömmar. Men det måste byggas in en idé om entreprenörskap. Man måste förstå att man också ska ha ett jobb. Det ska vara realistiskt, samtidigt som man inte får plocka bort de kreativa ämnena – som vi gjort nu.

Åter igen. Vem gör bedömningen om vad som är realistiskt? MP? Lärare? Studie- och yrkesvägledaren? Föräldrar? Den unga?

Hmm. Plocka bort de kreativa ämnena? Finns inte estetiska programmen kvar längre? Eller är det vissa kreativa ämnen som Esabelle menar och vilka år de i så fall?

I mina ögon uppfattar jag en önskan från MP att stöpa alla individer i samma form. Vad MP missar är att vi individer är olika. Hur tänker MP tillmötesgå de unga individernas olikheter i de här förslagen? Det framgår inte alls vad jag kan se, och det skrämmer mig mer än de hinder som idag finns mellan skola och arbetsliv.