Livet efter mobbing

Det finns så mycket jag inte vill vara. Som har påverkat de mesta beslut jag tagit i livet, ända sedan jag var barn. Jag vill inte:

  • framstå som dum
  • framstå som tråkig
  • framstå som svag – vare sig fysiskt eller psykisk
  • att andra ska tycka synd om mig
  • ha andras medlidande, inte ens när jag säkert förtjänar det
  • bli nedtryckt eller kontrollerad av nära och kära
  • bli oskyldigt dömd
  • göra andra illa om det går att undvika

Sen finns det förstås motsatsen/motpolerna, det jag vill vara. Jag vill gärna:

  • framstå som intelligent och analytisk
  • framstå som lättsam, spontan och rolig
  • framstå som en stark person
  • visa/ge mina nära och kära omtanke och utrymme att vara som de är
  • bli uppskattad för den jag är och det jag gör
  • vara klok nog att välja min egen välfärd före andras när det är tvunget
  • undvika de typiska ”kvinno-fällorna”- cause I’m that good!
  • vara älskad (till nästan vilket pris som helst)

Sedan en period tillbaka har jag tvingats att se mitt liv på ett annorlunda sätt. Jag inser att jag begränsat min egen utveckling en hel del genom de här ställningstaganden jag tagit. Framförallt den mentala och psykiska utvecklingen. Den kräver nämligen att jag vågar se mina egna svagheter, mina tillkortakommanden och våga känna det där som smärtar, bränner och förgör mig.Vilket jag inte gör. Jag ruskar av mig eländet, lyckas på något sätt få mycket att rinna av mig som vatten på en gås. Sen tar jag på mig en rustning gjord av stolthet, envishet, styrka, tålmodighet, hopp, idogt arbete och en förbaskat alert, kreativ och fokuserad hjärna. Hur fokuserad nu min ADHD-hjärna kan vara. Men tillräckligt fokuserad för att ha målfokus, att komma ihåg var jag vill vara på väg.

Men nu funkar inte det där. Rustningen är borta. Kanske är det ADHD-medicinen som påverkat mig. Nu fungerar jag annorlunda. Låg. Ledsen. Svag. Tråkig. Håglös. Klen. Saknar drivkraft. Gråter för mycket och presterar för lite.

När jag, tidigare i livet, har upptäckt en brist hos mig själv har jag ”ordnat den”. Antingen genom att lära mig nya förmågor, ändra mitt beteende, arbetsplats, umgänge eller ort. För ingen annan ska få mig att tro att det jag vill nå inte är möjligt. När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag att jag oftast når dit jag vill, även om det ibland tagit längre tid att nå fram än jag trott. Egentligen är jag i en tid i livet där jag borde uppleva att jag kan börja skörda det jag tidigare har sått.

Men det verkar inte fungera nu. Nu är jag mest att likna vid ett stort öppet sår. Minsta motgång i vardagen blir oproportionerligt tung och mina reaktioner lika oproportionerliga. Jag är inte stark, vare sig fysiskt eller psykiskt, jag lyckas inte framstå som glad, spontan eller rolig. Min förmåga att stå upp för mig själv och mina rättigheter är obefintlig. Min ”skörd” är redo att skördas, men jag känner mig helt oförmögen att skörda.

På något sätt har jag lyckats ramla in i en psykologisk tidmaskin som tog mig tillbaka till när jag var 14 år.

6ks9zgcldgvgkpbjizlpg
Läs mer: Livet efter mobbing

Kommer ni ihåg början av berättelsen Alice i Underlandet? När hon ramlar ner i ett kaninhål och  faller och faller och faller och faller… och faller… och faller… Där har ni bilden av mitt psyke just nu och det skrämmer mig.

Länk till Youtube-klipp https://www.youtube.com/watch?v=pHte24GGHD4&ab_channel=aliceinromrev

Å ena sidan förstår jag att jag måste hantera mina upplevelser från högstadiet för att komma vidare. Å andra sidan, hur vet jag om jag klarar av det nu? Eller klarar det gör jag nog. Min oro rör eventuella följdeffekter som exempelvis depression, panikångest, arbetsoförmåga, arbetslöshet, förlorat hem pga den sämre ekonomi som kommer av sjukskrivning eller arbetslöshet, spruckna relationer och sist men inte minst: anseende – en mycket viktig punkt när det gäller mig har det ju visat sig.

Än så länge har jag bara snuddat vid några upplevelser från förr. Utsattheten, känslan av att ingen stod upp för mig, att jag bara hade mig själv att räkna med (och knappt det ens), uppgivenheten och den otroligt dåliga självbilden, självkänslan och självförtroendet.

Helst vill jag hitta den där ”Pandoras ask” som jag ofrivilligt råkade öppna på något sätt, och trycka tillbaka allt igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s