Sveriges Radios tulipanaros

Jag var på väg att skicka iväg mina ansökningshandlingar till en tjänst som Personalspecialist vid Sveriges Radios personalavdelning idag. Tills jag hade läst deras annonstext. Här kommer ett citat därifrån:

I rollen som personalspecialist ser vi att du har stor integritet, är trygg i dig själv, kan jobba självständigt och har ett flexibelt förhållningssätt. Du har mycket god samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Vidare vill vi att du som personalspecialist har god analytisk förmåga och ett strukturerat arbetssätt. Du behöver även i rollen ha förmåga att se frågeställningar i ett helhetsperspektiv.

Okeeej…

Jag ska ha stor integritet och vara trygg i mig själv samtidigt som jag ska ha MYCKET GOD samarbetsförmåga och har lätt för att skapa och bibehålla relationer. Hur tänker SR sig att en person som både har integritet och är trygg i sig själv ska bete sig för att inte stöta sig med andra människor någonsin – vilket faktiskt är en sida av att ha just MYCKET GOD samarbetsförmåga och bibehålla relationer?

Vidare söker SR en person som ska kunna arbeta självständigt och FLEXIBELT och samtidigt vara analytisk och STRUKTURERAD. I min värld är flexibilitet motpol till struktur. Tänker jag snett här?

Och deras idé kring analytisk förmåga; SRs variant av analys är att arbeta enskild med analyser, medan jag har intrycket av att analyser blir än bättre om de bollas och stöts och blöts med andra…?

Nej, personalvetare på Sveriges Radio. Ni får inte mina ansökningshandlingar förrän ni själva lärt er skriva en bra annons. Eller åtminstone bestämt er för vad ni faktiskt vill ha. Gärna båda! Den här texten säger mig: ”Tjena vi vill ha en tulipanaros! Vi vet inte vad vi ska med den till men vi har hört att det är bra med såna!”

tulipana

 

Tur i kärlek, otur med anställningar

Jag har fantastiska vänner. Så många, så omtänksamma, så hjälpsamma! Inspirerad av Vargkasks blogginlägg om de personer som förgyller hennes liv, upprepar jag gärna hennes ord – ”Lycka och tacksamhet. Inser hur lyckligt lottad jag är och försöker efter bästa förmåga att ta tillvara stunderna.”

Som inte det vore nog har jag också en underbar sambo som stöttar mig, är mitt bollplank och som hjälper mig se rakt fram när jag själv bara förmår flacka med blicken. Han är värd sin vikt i guld. Vilket jag gladeligen skulle betala, om jag bara lyckades få bukt med min nuvarande akilleshäl, d v s mitt uppstartande av arbetslivet i HR-branschen i Stockholm. Denna HR-metropol där alla vill testa lyckan och få når ända fram.

Hittills har jag arbetat med olika roller inom bemannings- och rekryteringsbranschen. Det finns mycket jag kunde skriva om branschens för- och nackdelar. Jag hoppar över det för det hjälper ingen. Däremot önskar jag gå vidare från den smala delen av HR-branschen för att fortsättningsvis börjar arbeta med bredare HR-arbete.

Så. Ännu ett branschbyte i mitt liv eller i alla fall ett halvt. Det har inte varit lätt att byta bransch tidigare och jag räknar inte med att det ska vara lätt den här gången heller. Å andra sidan är det just utmaningar som engagerar mig. Jag är en av få som blir uttråkad när mitt liv ”rullar på”. Då börjar jag oroa mig för att jag har missat någon viktig avfart på vägen.

Det är december 2013. Jag kostar på mig en speed-sammanfattning av mitt år:
Januari: Arbetssökande – Fick rekryteringsuppdrag där vi alla 5 räknade med förlängning men i slutänden fick 10 konsulter gå hem
Maj: Arbetssökande – jag startade nästan bolag tillsammans med en man jag knappt kände, inom rekrytering i byggbranschen, vi kom dock inte överens om detaljerna
Juni: Arbetssökande – Hjälpte sjuk pappa att flytta med hjälp av flera underbara personer Juli: Arbetssökande – intervjuades av nystartat rekryteringsbolag i Stockholm
Augusti: Arbetssökande – vakade över väldigt sjuk pappa – begravde pappa – fick provanställning hos det nystartade rekryteringsbolaget i Stockholm
December: provanställning avbröts – Arbetssökande.

Kortfattat: Mitt 2013 slutar på samma sätt som det började. Det är ok. Jag är ok. Det är så många bitar i mitt liv som äntligen landat på rätt plats. Jag har ett liv som på många punkter är bättre än någonsin. Det vore nästan oförskämt om mitt arbetsliv kom i ordning samma år som allt annat. Så – jag kan vänta lite till på det. Jag har ändå fullt upp just nu. Med att frottera mig i vänskap och kärlek.

Jag söker #nyttjobb

Jag vill ha ett arbete där jag

– får använda min förmåga att nätverka och möta människor

– utvecklar min upptränade förmåga att läsa av människors beteende

– har nytta av min förmåga att höra det folk inte säger

– får vidareutveckla min förmåga att skriva texter

och där min kunskap och mitt intresse för social media ses som en fördel.

.

Min arbetsgivare

– är ett företag eller en offentlig verksamhet

– vet vad modernt ledarskap innebär

– vill ha anställda som ses som människor mer än maskiner

– arbetar aktivt med utveckling av såväl anställda som verksamhet

– vill vara en del av framtiden och därför gärna rusar in i den

och ser mig som en tillgång och god investering!

Här är jag – Var är ni?

Ge upp eller kämpa?

Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?

Stigma o mobbing

”ett förakt mot grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen”

Ju mer jag funderar på det här med sociologisk stigmatisering desto mer övertygad blir jag om att jag har svårt att vara en del av en samhällsnorm. Det där att vara vanlig, som alla andra, försvinna in i massan, är något som jag i perioder av mitt liv har eftertraktat men inte kunnat upprätthålla på längre sikt. Jag är en nomad, en vandringsmänniska, en person som är oförmögen att stå still och leva mitt liv i ett statiskt tillstånd. Jag är i ständig rörelse oberoende av om det är frivilligt eller tvångsmässigt. Kvicksilver. Rastlöshet. Nyfikenhet. Febrig.

Jag är inte en total normbrytare utan håller mig mer på gränsen för vad som är socialt accepterat. Lite som att vilja gå så nära klippkanten som möjligt utan att ramla ned. En del människor förstår inte tjusningen med att ”nästan ramla över kanten” medan en del andra blir antingen avundsjuka eller triggade att vilja vara ännu närmare kanten än jag redan befinner mig. Hur eller hur. Det jag vill med mitt ibland utmanande sätt att leva är att påverka andra människor att utmana sig själva och sina invanda rutinmässiga tankemönster.

Det är mitt eget mål, men det är inte alltid vad jag åstadkommer. Ibland provocerar jag. PUNKT. Jag skadar mina medmänniskor istället för att utveckla dem. Då svider det till hos mig, då kostar det på och ibland är priset för högt. Både för mig och för andra. När jag utmanar andras tankesätt riskerar jag mer än jag vill kännas vid. Jag utsätter mig själv för ett strålkastarljus jag egentligen inte trivs i. Jag beskådas och bedöms. Något jag inte heller är bekväm med. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är väl medveten om att jag inte är älskad av alla. Eller ens omtyckt. Jag vill gärna hävda att det inte rör mig i ryggen, att det är de andras förlust. Men så är det förstås inte, så upplever jag det inte alls på insidan. Föraktet som kommer från den sociologiska stigmatiseringen svider.

Det är här mina funderingar kring stigmatisering kommer in, och de beblandar sig med mina tankar kring mobbning på arbetsplatser.

Många gånger har jag stått frågande kring fenomenet mobbning på arbetsplatser. Hallå. Vuxna människor gör barnsliga saker mot varandra. Min frågeställning landar ofta i ”hur kan vuxna människor bete sig så urbota dumt och ogenomtänkt?” Med barn som mobbar andra barn finns ju någon form av förklaring i ”de är så unga, de förstår inte bättre”.

Stigmatiseringen av enskilda individer på en arbetsplats är för mig ett tydligt tecken på att den rådande organisationskulturen inte innefattar vare sig respekt, acceptans eller förståelse. Att mobbning-problematiken sedan inte tas tag i av vare sig andra medarbetare eller ledning visar än tydligare på en rädsla att själv riskera att bli en av de stigmatiserade. En rädsla som även den grundar sig i en oförlåtande organisationskultur som jag ser det. Lösningen kring mobbningproblem på både arbetsplats och skolor fokuseras ofta på att förflytta den som blivit mobbad. Den lösningsformen har retat gallfeber på mig många gånger under åren: ”Inte nog med att individen behövt utstå dålig behandling, när försök till lösning ska ske är lösningen att putta samma individ ännu mer åt sidan, ut ur gemenskap och grupptillhörighet..?”

Nu ser jag det annorlunda. En person som stått ut med att varje dag möta förakt, hårda ord, hån och gud vet allt, bör inte tvingas arbeta kvar i en oförlåtande organisationskultur tillsammans med sina plågoandar. Den personen bör istället snabbt förflyttas till en arbetsplats med en bra organisationskultur, där medarbetare och ledning använder just respekt och acceptans som ledord. På så sätt ges en möjlighet för den stigmatiserade och mobbade individen att landa, att hitta sig själv, att hela såren som faktiskt uppstår vid stigmatisering.

Samhället har hårdnat. Kravet på konformitet likaså. Homogena arbetsgrupper blir allt vanligare men samtidigt mer problematiskt med tanke på att samhället inte ser ut så längre. Det känns som att vi i Sverige fastnat i ett läge där vi krampaktigt håller fast vid en förlorad tid, ett förlorat samhälle. Vi håller fast i det gamla via social kontroll, övervakning, rädsla och detaljstyrning. När är vi redo för den nya tiden? För det nya samhället?

Olikheter föder utveckling. Olikheter behövs.