”ett förakt mot grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen”

Ju mer jag funderar på det här med sociologisk stigmatisering desto mer övertygad blir jag om att jag har svårt att vara en del av en samhällsnorm. Det där att vara vanlig, som alla andra, försvinna in i massan, är något som jag i perioder av mitt liv har eftertraktat men inte kunnat upprätthålla på längre sikt. Jag är en nomad, en vandringsmänniska, en person som är oförmögen att stå still och leva mitt liv i ett statiskt tillstånd. Jag är i ständig rörelse oberoende av om det är frivilligt eller tvångsmässigt. Kvicksilver. Rastlöshet. Nyfikenhet. Febrig.

Jag är inte en total normbrytare utan håller mig mer på gränsen för vad som är socialt accepterat. Lite som att vilja gå så nära klippkanten som möjligt utan att ramla ned. En del människor förstår inte tjusningen med att ”nästan ramla över kanten” medan en del andra blir antingen avundsjuka eller triggade att vilja vara ännu närmare kanten än jag redan befinner mig. Hur eller hur. Det jag vill med mitt ibland utmanande sätt att leva är att påverka andra människor att utmana sig själva och sina invanda rutinmässiga tankemönster.

Det är mitt eget mål, men det är inte alltid vad jag åstadkommer. Ibland provocerar jag. PUNKT. Jag skadar mina medmänniskor istället för att utveckla dem. Då svider det till hos mig, då kostar det på och ibland är priset för högt. Både för mig och för andra. När jag utmanar andras tankesätt riskerar jag mer än jag vill kännas vid. Jag utsätter mig själv för ett strålkastarljus jag egentligen inte trivs i. Jag beskådas och bedöms. Något jag inte heller är bekväm med. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är väl medveten om att jag inte är älskad av alla. Eller ens omtyckt. Jag vill gärna hävda att det inte rör mig i ryggen, att det är de andras förlust. Men så är det förstås inte, så upplever jag det inte alls på insidan. Föraktet som kommer från den sociologiska stigmatiseringen svider.

Det är här mina funderingar kring stigmatisering kommer in, och de beblandar sig med mina tankar kring mobbning på arbetsplatser.

Många gånger har jag stått frågande kring fenomenet mobbning på arbetsplatser. Hallå. Vuxna människor gör barnsliga saker mot varandra. Min frågeställning landar ofta i ”hur kan vuxna människor bete sig så urbota dumt och ogenomtänkt?” Med barn som mobbar andra barn finns ju någon form av förklaring i ”de är så unga, de förstår inte bättre”.

Stigmatiseringen av enskilda individer på en arbetsplats är för mig ett tydligt tecken på att den rådande organisationskulturen inte innefattar vare sig respekt, acceptans eller förståelse. Att mobbning-problematiken sedan inte tas tag i av vare sig andra medarbetare eller ledning visar än tydligare på en rädsla att själv riskera att bli en av de stigmatiserade. En rädsla som även den grundar sig i en oförlåtande organisationskultur som jag ser det. Lösningen kring mobbningproblem på både arbetsplats och skolor fokuseras ofta på att förflytta den som blivit mobbad. Den lösningsformen har retat gallfeber på mig många gånger under åren: ”Inte nog med att individen behövt utstå dålig behandling, när försök till lösning ska ske är lösningen att putta samma individ ännu mer åt sidan, ut ur gemenskap och grupptillhörighet..?”

Nu ser jag det annorlunda. En person som stått ut med att varje dag möta förakt, hårda ord, hån och gud vet allt, bör inte tvingas arbeta kvar i en oförlåtande organisationskultur tillsammans med sina plågoandar. Den personen bör istället snabbt förflyttas till en arbetsplats med en bra organisationskultur, där medarbetare och ledning använder just respekt och acceptans som ledord. På så sätt ges en möjlighet för den stigmatiserade och mobbade individen att landa, att hitta sig själv, att hela såren som faktiskt uppstår vid stigmatisering.

Samhället har hårdnat. Kravet på konformitet likaså. Homogena arbetsgrupper blir allt vanligare men samtidigt mer problematiskt med tanke på att samhället inte ser ut så längre. Det känns som att vi i Sverige fastnat i ett läge där vi krampaktigt håller fast vid en förlorad tid, ett förlorat samhälle. Vi håller fast i det gamla via social kontroll, övervakning, rädsla och detaljstyrning. När är vi redo för den nya tiden? För det nya samhället?

Olikheter föder utveckling. Olikheter behövs.