En lördag i juli

Efter det senaste blogginlägget jag skrev inser att jag andra kan få uppfattningen att mitt liv mest består av mörker. Så är det inte.

I många delar har jag ett bra liv. På det privata planet har jag en familj som vill mig väl, som stöttar och backar upp mig när jag behöver det. Dessutom har jag förmånen att arbeta för en arbetsgivare som jag trivs hos med underbara kollegor. Företagets värderingar stämmer dessutom väl överens med mina egna. Ekonomiskt är jag långt ifrån rik men har äntligen en ekonomisk situation som innebär att jag kan bära mina egna kostnader och en och annan utsvävning. Det ni! Mycket i mitt liv är så fantastiskt bra och det går inte en dag utan att jag tackar… tja, kalla det min lyckliga stjärna, då religion är något jag försöker lämna bakom mig.  Jag är tacksam, så evinnerligt tacksam!

Livet är sällan bara lycka eller bara elände. Ständigt finns de båda med i mina dagar. Andra har benämnt det som att de har en ängel och en djävul på axlarna, yin och yang, etc.

De av er som har lärt känna mig mer nyligen har nog bilden av att jag är en person som verkar vara glad och lättsam, vilket jag också är. Också. Jag är bra på att imitera ett sådant beteende och kan till och med trivas med att gömma mig bakom en sådan fasad. Men min inre person, kärnan, är svårmodig, eftertänksam och skeptisk. Jag vill ständigt lära mig av mina misstag, bli en bättre upplaga av mig själv, undvika samma fallgropar som andra trampat i, utveckla snarare än att förvalta och endast det bästa resultatet är gott nog åt mig. Jag har lätt att spinna igång och svårt att varva ned. Det uppstår ofta situationer där jag vet att jag gjort det bästa jag kan men känslan som följer mig är ändå att det inte varit tillräckligt. Det i sin tur föder ångest, oro, dåligt självförtroende och ja, ska jag vara krass så är jag faktiskt en rätt så neurotisk person. Samtidigt föder det kreativitet och jag kan krångla mig ur många problem, hitta nya lösningar på gamla frågor, etc. Jag gör det som brukar kallas ”tänker utanför boxen”. Själv funderar jag inte över boxen alls, söker bara lösningar och förbättringar/utvecklingsområden. Så jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska sova.

Delar av samhället har börjat försöka ”hotta upp” npf-diagnoser, inkl adhd, på olika sätt. Vi har t.e.x. boken ”Fördel ADHD”, boken ”Underbara ADHD – den svåra superkraften”, nätverket (eller vad man nu ska kalla det) ”Brilliant Minds”. Gott så. Jag gillar initiativen förstås. Får flashbacks till Arbetsförmedlingens TV-reklam från 2011 med budskapet ”se kraften när du anställer”. Det är ju så. Vi alla har saker vi gör bra och saker vi gör mindre bra, med eller utan npf.

Det jag däremot oroar mig för är de eventuella snedvridna förväntningarna som kan komma att läggas på personer med npf som anställs med fokus på att tänka nytt, på att utveckla, förbättra och vara entreprenörer. Det går ju liksom inte att sätta oss i ett rum och säga ”varsågod, var nu kreativ åt oss mellan kl 8-17, 5 dagar i veckan”. Vi med ADHD t.ex. vi fungerar snarare som Don Draper i Mad Men. Det är något som arbetsgivare behöver ha med i beräkningen, stå ut med och till viss del möjliggöra. Frihet under ansvar helt enkelt. Men inte för mycket frihet. Och inte för mycket ansvar. Men visst. I rätt miljö, med rätt förutsättningar och rätt inspiration samt en tillåtande atmosfär – så som jag upplever att jag har det just nu, då funkar vi lika bra som vem som helst annars.

Jag vill även påminna om en sak till. NPF är ett väldigt märkligt och vitt begrepp. Att klumpa ihop individer i grupp blir sällan bra. Titta bara på människor med adhd och människor med autism – de mår bra av olika saker i olika typer av miljöer. Vad gäller ADHD består även den gruppen av många olika typer av individer. ADHD är ett samlingsbegrepp för en drös olika problemområden inom uppmärksamhet, impulskontroll och överaktivitet. Vissa människor upplever bara problem med några av dessa områden, andra inom alla. En del har mild svårighetsgrad, andra har det betydligt tuffare. Som sagt, det är problematiskt att klumpa ihop individer i grupperingar. Vad ”en person med npf behöver” skiftar mycket från person till person.

Detta tar oss till min nästa iakttagelse. Något som hittills främst myndigheter har börjat med. Nämligen generella regler som gäller ALLA med npf, som t.ex. ADHD. Ingen med adhd kommer längre att kunna bli antagen som polis till exempel. De verkar inte heller få göra lumpen. En person som söker till polisyrket eller försvarsmakten men som inte är lämplig för tjänsten hoppas jag sållas ut vid testerna de behöver göra innan, vare sig personen i fråga har npf eller ej. Jag har svårt att se vilken funktion detta generella förbud för med sig, förutom att stigmatisera människor med redan ifrågasatta diagnoser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta reda på vilka faktorer som kan förklara regionala skillnader i diagnostisering och läkemedelsbehandling av adhd. Jag tycker det är bra. Ju mer klargörande utredningar, forskningsstudier o.dyl. som görs, ju bättre! Just nu verkar samhället vara på väga in på två parallella vägar samtidigt. Den ena vägen pekar på att vi med npf är livsfarliga monster som inte kan hantera ansvarsfulla uppgifter, den andra att vi har superkrafter och är något unikt och eftersträvansvärt. Min helt privata tes är att vi är en drös med individer som har svårt för en del saker och är riktigt bra på andra områden. Precis som alla er andra. Vad tror ni?

thoughts

Framåt – åt vilket håll är det?

Action-planning-problems

Bilden här ovanför har jag sett flera gånger på LinkedIn och varje gång som den dyker upp tänker jag: ”Precis så där är det!” Just nu upplever jag att jag är i den där gropen i mitten, ståendes i en båt och kikar framåt på vad jag anar är regnmoln som kommer borta vid horisonten. Vissa perioder hittar jag inte motivationen att kämpa vidare framåt. Särskilt inte när framåt verkar innebära regn. Samtidigt försöker jag acceptera min pågående livsleda och låtsas att det inte är en så stor grej. Samtidigt – det ÄR en stor grej. Att ha givit upp, om än tillfälligt. I alla fall för mig.

ADHD. Diagnosen som skulle bli min räddning, min förklaring, lindra mina sår och skapa tydlighet i tillvaron. För tillfället skapar den mest kaos, frustration, irritation och besvikelse hos mig. Jag börjar nästan ångra att jag varit öppen med mina svårigheter, nu kan jag nämligen inte backa bandet och låtsas som att inget hänt.

Gruppterapi. Även detta trodde jag skulle bli en räddning när nu inte diagnosen behagade leverera det. I början var det väldigt givande att prata med andra som har liknande problemområden som jag. Men nu, några veckor senare, inser jag att de där tillfällena i gruppen ständigt påminner mig om mina tillkortakommanden, hur många jag sårat på min väg, hur dålig jag är på … ja, rätt så många saker faktiskt. Kortfattat börjar mina veckor den här våren med den där träffen där jag tvingas se mig själv som jag är och efter det är det tänkt att jag ska ha en ”bra vecka”. Jo, tjena.

Mina självdestruktiva reflexer har kickat igång igen efter åratal i dvala och jag tänker idiotiska tankar som handlar om att flytta från stan, byta jobb, festa mer, röka mer, släppa taget om min ambition och låta mig själv falla långt, långt ner i djupet av havet tills allt blir mörkare och mörkare tills det blir helt svart. Med andra ord, hoppa ut ur båten på bilden ovanför och… just det – ge upp. Om än tillfälligt.

Rastlöshet. Så många gånger har min rastlöshet varit min räddning och så många gånger har den inneburit att jag sårat människor jag bryr mig om. Jag vill tro att jag lärt mig något av mina tidigare misstag, men säker är jag inte. Därför arbetar jag hårt med att kontrollera den där rastlösheten/drivet. Just nu känns den som min värsta fiende, just för att den är så lynnig. Om jag inte lyckas kanalisera min rastlöshet och tillhörande driv rätt kan den få ödesdigra konsekvenser. Kanske är rastlösheten med tillhörande driv lite som min drog? Den som får mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort? Den som får mig att bortse från alla negativa effekter, för att den får mig att fatta beslut som får mig att må väldigt bra här och nu?

Jag brukar skoja om att jag är lite som en vildhäst; att jag stannar kvar där jag är så länge jag själv upplever att jag kan välja att stanna eller gå. Ju mer någon/något försöker tämja mig eller tvinga mig kvar – desto troligare är det att jag på sikt kommer att sparka bakut och rymma. Egentligen är det inte skojigt alls. För jag sårar andra människor och försvårar livet för mig själv.

Känslan av frihet däremot. De där första andetagen när jag lyckats lösgöra mig från vad jag tidigare upplevt som fångenskap, fotbojor, ansvar och känslan av att vara inlåst och klaustrofobisk. De där första andetagen i friheten är värt allt det där andra negativa som kan uppstå. Det är ren och skär eufori! Det känns som att jag går på moln och är odödlig. Stor och stark! Hög på livet. Amazing!

Tills jag tvingas vända mig om och se förödelsen jag lämnat bakom mig vid en del av de där tillfällena. På så sätt är det ju väldigt bekvämt att flytta och byta stad. Då slipper jag se eländet jag skapade på min väg ut.

Här tror jag att jag har hittat kärnan. Jag inser (i början av varje vecka dessutom, i terapin) att jag inte är en särskilt bra/god/sjysst/reko/pålitlig person. Hur lär jag mig att acceptera den insikten?

Jag försöker kompensera mina tillkortakommanden med att prestera bra på jobbet, vara glad och trevlig, vara omtänksam och visa tacksamhet mot de som fortfarande finns i mitt liv, hjälpa andra när jag kan och … ja… vara så bra som en dålig människa kan vara.

Så. För att återknyta till den där båten på bilden ovan. Så länge båten inte börjar ta in vatten är den faktiskt min räddning. Tids nog kommer orken och motivationen tillbaka. Det gör den alltid. Jag kan sitta där i båten så länge och vänta in regnet som jag anar kommer att komma. Låta regnet passera, vara passiv, och om jag blir kall kan jag ro lite åt något håll som jag får för mig är framåt just då.

En avrundande filosofisk tanke: Åt vilket håll ligger framåt? För att veta det krävs att vi utser ett slutmål. Om vi leker med tanken att slutmålet är döden (eftersom vi ju alla är döende och någon gång ska dö), åt vilket håll är framåt då?

wallpapersden.com_boat-lantern-and-girl-in-dark-night-art_wxl

Jag trodde skolorna blivit bättre…

…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet.

Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt. Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte.

Det enda jag minns på riktigt från den tiden är utanförskapet. Redan vid 10 års ålder hade jag börjat greppa att jag ”inte kunde bete mig som de andra”. Jag blev tidigt intresserad av människor och deras beteenden, la  alldeles för mycket tid på att sluka såpoperor som Dallas, Dynastin, Falcon Crest som sedan byttes ut mot tv-serier som Beverely Hills, Sex and The City, Greys Anatomy. Det var en typ av utbildning för mig. Det var så jag lärde mig hur ledsen såg ut, hur någon som ljög såg ut, hur någon som hånade en annan såg ut. Fördelen med såpor – som motpol till verkligheten jag tvingades genomlida varje dag – var att i tv-serierna var det så lätt att se vem som var fiende och vän. Det var en värld jag liksom behärskade och som innehöll få negativa överraskningar. Jag ger mig sjutton på att de där timmarna framför tv:n var det som gjorde mig till en bra butikssäljare, där jag började mitt yrkesliv. Jag kunde läsa av människor och visste ofta intuitivt vad de behövde höra för att köpa den där aktuella varan.

Efter några år i butiksvärlden ville jag läsa vidare och det var nog rätt logiskt att jag fastnade för Programmet med inriktning mot Personal- och arbetsliv. Varje kurs gav mig fler nycklar till människors beteenden.

Välartad. Högpresterande. Socialt kompetent. Orädd.  Engagerad. Inspirerande. Nätverkande.

Det är ord många andra använt för att beskriva mig och det gläder mig varje gång. För det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit välartad, högpresterande, socialt kompetent, orädd, engagerad, inspirerande och nätverkande. Jag har varit raka motsatsen till allt det där när jag var ung… Barn. Barnet var rädd, undflyende, orolig, utanför, kroppsligt och socialt klumpig och burdus, rastlös, gränslös, naiv, rabiat, ifrågasättande, tjurig, trött och nådde sällan de resultat som jag eller andra önskade. Men ingen reagerade på det. Jag lyckades på något mirakulöst sätt få andra att uppfatta mig som för bra för att vara dålig och samtidigt  – så plågsamt mycket för dålig för att vara bra. I alla fall i mina egna ögon.

angry_little_girl

Jag har skyllt den där totala missen från de vuxna i skolan på att kunskapen i samhället kring ADHD inte var så hög DÅ. ADHD hade inte blivit så uppmärksammat som nu så det var kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammades. När jag dessutom jämfördes med brodern som var arketypen av ADHD, han agerade utåt där jag istället agerade inåt, så framstod jag nog som mer normalfungerande än jag i själva verket var. Min övertygelse har varit att om jag hade gått i skolan NU, då hade jag säkert uppmärksammats. För NU har de vuxna i skolorna lärt sig så mycket mer! Det trodde jag faktiskt.

Men så läste jag den här debattartikeln idag:
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp”

 

Den röda tråden

Steve Jobs

Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.

Medicinering av ADHD

Jag har ätit Concerta i flera veckor nu. Till en början var det inte någon behaglig upplevelse alls. Turbulent, ojämnt och förvirrande. Men nu när medicinen har förutsättningarna att funka som den ska så är den faktiskt bra. Så bra att jag knappt märker av att jag tar den.

Jag startade med halv dos. Redan första veckan kunde jag märka av små, små förändringar som att jag såg mindre i ögonvrån, hörde mindre av det som inte var relevant. Jag kände mig också mer fokuserad. Biverkningarna första veckan bestod mest av lite vingelkänsla och minskad aptit.  Efter någon vecka till fick jag problem med muskelsmärtor i axlar och nacke. Inget nytt för mig som arbetar på kontor, men en förhöjd smärtnivå… Jag började också känna av ett tryck över bröstet och hjärtklappning men i förhållandevis rimlig nivå.

Min första nybörjar-tabbe var att jag varje helg gjorde uppehåll pga tidigare inplanerade middagar och fester. Läkaren hade varit väldigt tydlig med att jag under inga som helst omständigheter fick blanda Concerta med alkohol och därför skulle hoppa över tabletten dagen för festen och dagen efter. Så då gjorde jag det. Varje helg. Det funkade bra första tre veckorna. Den fjärde veckan ökade jag upp till full dos enligt läkarens – som nu bytts ut mot en sjuksköterskas, ordination. När jag den fjärde veckan gjort mitt helg-uppehåll och startade på måndagen den femte veckan blev jag riktigt, riktigt dålig. Det var ungefär i det här läget, efter fyra-fem veckor, som jag fick veta av sjuksköterskan att avbrott i infasningsperioden var en dålig ide. Så sedan den femte veckan har jag ätit Concerta oavbrutet.

Biverkningar efter min ”riktiga” start med full dos var flera. Yrseln var som att jag spenderat flera timmar på karusell och just klivit av – hela dagarna. Trycket över bröstet går bäst att likna vid att en labrador satt på mitt bröst – hela dagarna. Jag hade ont i muskler och leder som om jag hade träningsvärk i hela kroppen utan att ha tränat. Aptiten var inte bara låg nu, den var obefintlig och när jag väl åt var det som att matstrupen strejkade. Jag fick tvinga i mig mat tills jag mådde illa och fick ändå inte i mig tillräckligt. Muntorrheten gick inte att korrigera med de receptfria sugtabletter som apoteken erbjuder. Munnen kändes som en öken! Min andra nybörjar-tabbe var att jag drack massor med vatten, dels pga muntorrheten och dels för att läkaren sagt att det var viktigt att dricka mycket. Eftersom jag inte fick i mig värst mycket mat heller, försökte jag kompensera även det med mera vatten. Efter sökning på internetforum insåg jag att Concerta är vätskedrivande och att många därför behöver addera elektrolyter, dvs vätskeersättning för att hålla salthalterna i kroppen på bra nivåer. Sedan dess försöker jag få i mig en brustablett/dag i kombination med fortsatt stort vätskeintag, men inte riktigt lika stort. Det har underlättat mycket för mig!

Självklart har jag försökt nå den sjuksköterska som följer upp min medicinering vid flera tillfällen under infasningen. Jag blev så glad jag när fick hennes direktnummer redan vid vår första träff och att hon sedan gav mig det igen vid vår nästa träff. Jag uppfattade den gesten som att hon verkligen ville att jag skulle kunna nå henne om det var något jag funderade på kring medicineringen. Men nej. Hon har inte gått att nå. Inte vid några av de tillfällen jag försökt faktiskt. Jag lämnade meddelanden och lämnade mitt mobilnummer så hon kunde ringa mig när hon fick tid. Jag fattar ju att hon har många andra patienter som hon träffar. Men hon har inte ringt tillbaka.

Mentalt så har jag under en lång period av infasningen känt mig trött, håglös, matt, svag, känslig, gråtmild, sentimental, trögtänkt, lättkränkt, ledsen, sorgsen, glömsk, ostrukturerad och fått små mini-utbrott här och där över småsaker. Ingenting har varit roligt under flera veckors tid. Min stresstålighet har varit som bortblåst, jag tappade min förmåga att hålla huvudet kallt och fokusera på mina arbetsuppgifter, vilket jag normalt är mycket bra på. Arbetet är liksom min grej. Det är där jag normalt kanaliserar min energi, vare sig energins ursprung varit positiv eller negativ, till något produktivt. Men de senaste veckorna har det inte funkat lika bra.

Vad har förbättrats sedan Concerta då?
Ett av mina stora problemområden genom livet har varit sömnen. Har tidigare sovit oroligt, vaknat lätt och haft mycket svårt att somna och somna om.  Nu sover jag som normala människor, eller som jag tror att normala människor sover. Jag går och lägger mig, somnar efter ca 15 minuter  och sover hela natten. Sömnen har funkat för mig sedan första veckan med Concerta. Det är som en helt ny värld för mig!

Jag har slutat helt med kaffe och gått över till te. När jag äter Concerta får jag hjärtklappning av kaffet. På jobbet har de varit så snälla och köpt in decaf-kaffe till mig så jag ändå kan ta en kopp då och då, vilket jag uppskattar när det är dags för fikabröd eller tårta. Te och tårta… går ju bara inte…!

På jobbet har det gått upp och ned. Ibland bra, sen sämre, sen bättre igen och nu riktigt bra. Jag har inte samma kontrollbehov längre, behöver inte längre ha kontroll och ordning på alla mina papper, kan tillåta mig mer ad-hoc-lösningar och kan hoppa mellan uppgifter på ett sätt som inte hade funkat alls tidigare. Mitt arbetsminne har blivit bättre, jag kan lättare gå in och ur olika projekt, kan lätt hitta tråden när en kollega kommer in och frågar mig om något jag inte arbetat med på en stund och jag kan svara dem direkt. En härlig känsla!

Men min trötthet och matthet i början, som ju lika gärna kan bero på att jag slutat med kaffet som att jag börjat med Concerta, gjorde mig mer disträ, mer långsam i tanken och sabbade min analytiska förmåga. En annan effekt av Concertan gjorde mig däremot mer snabb-agerande, tiden från tanke till handling är förkortad vilket var en av de fördelar jag såg fram emot. I kombination med min tröttare hjärna och långsammare analyser blev det då och då ”snabbt och fel” vilket ofta innebar att jag fick göra om och göra om och göra om… Det gjorde mig mycket frustrerad och stressad. Och förbannad. Jag visste ju att jag kunde bättre än så redan innan Concerta.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns inga mirakelmediciner. Tabletten jag äter för att bli en uppgraderad version av mig själv, bär med sig fördelar och nackdelar. Den verkar förändra mig psykiskt, fysiskt och mentalt. Min kropp kräver uppoffringar av mig för att den ska kunna hantera denna förändringsprocess. Jag får hela tiden avväga om ”priset” jag betalar är värt den vinst jag får ut av medicinen. För två veckor sedan var min synpunkt att priset var alldeles för högt. För några dagar sedan ansåg jag att priset var rimligt. Nästa fas är att eventuellt öka min dos, vilket troligen innebär att gå igenom samma biverknings-elände igen. Idag är jag inte ett dugg lockad eller redo att ta det klivet. Det var otroligt påfrestande för mig att må så dåligt på så många områden samtidigt. Nu vill jag istället få njuta av att fungera bättre som sambo/medarbetare/människa utan att märka att jag äter medicin för det.

Jag är mycket tacksam för stödet från min familj, mina vänner, kollegor och arbetsgivare. Under hela perioden har det funnits någon vid min sida som tagit sig tiden att hjälpa mig framåt, med stöd, med uppmuntran, med uppskattning, med tålamod och med nya infallsvinklar. Den största förändringen för mig blir ändå den här: Ensam är inte stark ensam. Ensam är stark tillsammans med andra.

brain color