Det optimala profilfotot?

Jag har haft samma profilbild på LinkedIn i ca 2 år. Ibland har jag bytt bild men då använt bilder som varit ännu äldre. Normalt trivs jag inte med att bli ”seriöst fotograferad” för jag är självkritisk som få och tycker sällan jag får till den där optimala minen.

Häromdagen tog jag tag i problemet med mitt utdaterade profilfoto. Jag gjorde mig till, fixade håret, make-upen, klädseln, letade efter ljuset i rummet (en riktig fotograf hade troligen valt ett annat ljus men jag försökte i alla fall), jag poserade, tog massor av selfies och valde den jag upplevde blev den bästa. Ingen blev förstås bra nog i egen mening men jag var i alla fall tillräckligt nöjd för att lägga upp den som profilbild på LinkedIn. i min värld sa den ”jag är trevlig OCH kompetent” Ganska snabbt skrev en vän ”Bra foto” och allt var frid och fröjd.

Ett tag. Senare samma dag sa sambon ”Du kunde väl ha kostat på dig ett leende.”

Ja jo njae, eller jo, jag ler ju liksom i mjugg. Räcker inte det? Mitt svar till sambon höll på att bli ”Men mamma!” för det kändes som en kommentar mamma skulle kunna ha sagt. ”Du är ju så mycket sötare när du ler!”

Ja jo njae eller jo, det är jag ju. Men är det söt jag vill va på LinkedIn. Borde jag inte hellre vilja vara kompetent och stolt?

Nu har det gott ett par dagar. Utan att egentligen mena det tittar jag mer noga på mina kontakters profilbilder. Och de flesta ler, både kvinnor och män. Tjejer ler ännu mer.

Är det leendet som gör bilden? Är det så enkelt att alla bilder blir bra om någon ler? Jag har läst någonstans att våra blickar dras till bilden men personen som ler. Men om alla profilbilder har någon som ler? Blir det tvärtom då?

Hur tänker ni kring profilbilder? Vad vill ni att era bilder ska förmedla? Har ni någon hidden agenda eller tar ni en snabbselfie i farten och slänger ut?

Att jag överanalyserat profilbilden är väl vid det här läget uppenbart tydligt.

Director of Fun

Nu är alltså tiden här. Tiden då jag inte längre har koll på vad som händer, när framtiden springer ifrån mig och jag står kvar och förundrat står kvar och tänker:

– Vad hände nu?

Häromdagen läste jag Johannes Sundlos inlägg ”Man vet saker. Tror man. – #045 av #blogg100”. Jag läste den och log. För visst är det så, att nästa generation som istället för att födas med silversked i mun nästan föddes med en smartphone i näven kommer driva och utveckla tekniken till nya dimensioner. Och jag log för jag trodde att jag skulle le när den här dagen kom. När jag står och tänker:

– Vad hände nu?

Men nu var det inte ett tekniskt underverk som fick mig att stå och undra. Det var en yrkestitel.

Director of Fun

Enligt min sökning på LinkedIn har 790 personer på LinkedIn nämnt Director of Fun i sin profil. Det är betydligt fler än jag trodde jag skulle hitta. För jag trodde titeln var ny, och kanske till och med en påhittad titel. Men nej, den verkar finnas på riktigt. Nyfiken som jag är började jag googla. Jag hittade bland annat inlägget ”10 Head-scratching Job Titles” hos ere.net där följande rader beskriver en liknande förvirring kring titeln som jag själv går runt med:

As I read through the applicant’s accomplishments and responsibilities, I could see that it was clearly a marketing-type position. It stuck out, just not in a good way.

What may have seemed like a great little thing to have on a business card as an attention-getter had now turned into a liability. Nobody knows what a “Director of Fun” does.

Ok. Jag googlade vidare och hamnade på Minecraft ”Director Of Fun” Interview. Där fick jag mitt svar. Det är en event-planerare. Ok. Så. När jag planerade min förra arbetsgivares mässmonter och andra happenings – var jag en Director of Fun då? När jag och mina kompisar planerar och arrangerar HRunconf är vi alla Directors of Fun hos den ideella föreningen HRunconf då?

Nej. Jag fattar fortfarande inte.

Jag inser nu att så här kommer resten av mitt liv att se ut. Drivna och ivriga 80-och 90-talister kommer hitta på fler roliga och förvirrande nya flashiga titlar som jag kommer ha svårt att placera och förstå. Å ena sidan störs jag av att de yngre inte kan lära sig att använda de ord som redan finns istället för att hitta på nya. Å andra sidan imponeras jag av de yngre generationernas innovativa lösningar på att snirkla sig in på en för dem svåråtkomlig arbetsmarknad.  Det ser ut som om de tagit ett vanligt eventjobb och gjort om det till något betydligt snyggare och bättre. Vare sig vi vill det eller inte så blir det lättare att komma vidare i yrkeslivet med en titel som inneburit huvudansvar för något.

Så. Det är nu det har hänt. Framtiden sprang ifrån mig och jag står här med tanken:

-Vad hände nu?
Men vänta nu …. kanske jag just blev Director of Reflections?

Rekryteringsbolagens rävjakt efter talangerna

Idag ställde Johannes Sundlo en fråga på Twitter:

Min spontana tanke blev först ”Nej, för sjutton, Facebook är mitt vardagsrum på internet, jag vill inte ha dit mina arbetsgivare såvida jag inte själv har bjudit in dem dit!” Därefter fick jag mer information kring hur och vad @jsundlo hade i tanken. Sen tänkte jag lite till. Vad jag förstår har Academic Work löst det så att kandidater kan hämta upp sin information från Facebook när de registrerar sin användarprofil hos A.W. – d.v.s. en självvald upphämtning av information där A.W. inte ser kandidatens profil utan hämtar bara relevant information så att kandidaten inte behöver fylla i sina uppgifter i CV:t på så många olika ställen. Smart tänkt. Jag gillart!

Men mitt i det där virrvarvet innan, när jag inte hade förstått rätt uppstod följande diskussion mellan mig och @jsundlo:

convers 130108

Är det så? Måste ‘vi’ det? Och vilka är i så fall ‘vi’ – är det rekryteringsbolagen som vill hitta talangerna innan sina konkurrenter som är representerar vi:et eller är det kandidaterna som vill hitta sina nästa arbetsgivare?

Vidare funderade jag på om rekryterings- och konsultbolagen hela tiden söker efter nya kanaler att nå sina kandidater och därför ”nästlar” in sig på de plattformar där kandidater hänger, NÄR och VAR tillåts kandidater då att vara privata och ifred? Är inte risken stor att rekryteringsbolagen i och med det agerandet, med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet till slut tar över och förgör hela kandidat-härligheten som fanns där tidigare?

Det går rykten om att 80- och 90-talister har börjat stänga mer och mer av sina profiler på LinkedIn så att vi = rekryteringsbolag inte ska kunna ringa dem så mycket. Andra rykten cirkulerar som gör gällande att de yngre generationerna inte är lika glada i Facebook nu när deras mammor, pappor, far- och morföräldrar också finns där. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan nästa stora plattform dyker upp och den lär inte heta vare sig LinkedIn, Facebook/Instagram eller Twitter. Vad den/de än heter vågar jag ändå lova att stället inom kort kommer  att invaderas av många rekyterings- och konsultbolag.

Ibland undrar jag om det inte vore enklare om bolagen arbetade lika hårt med sin fantastiska nytänkar-anda och nyfikenhet för att skapa ett bättre anställningserbjudande. Ett så bra erbjudande att kandidaterna söker sig till dem självmant istället för att bolagen ska behöva bedriva en variant av engelsk rävjakt på sina talangfulla kandidater. Vore inte det en utmanande tanke?

Fox&foxhounds

Nytt år, ny sysselsättning

För tillfället är jag rätt out of the loop vad gäller vilka diskussioner som hänt i min twitterfeed. Jag har absolut noll koll på vad som händer på Facebook eller LinkedIn. När jag läste ett blogginlägg senast minns jag knappt! Som tur är finns HRSveriges blogg som hjälper mig att få en överblick om vad som sker på HR-sidan av mina sociala medier. Jag gillar framförallt de inlägg som tituleras ”Veckans HR”.

Anledningen till min sociala-medier-frånvaro beror delvis på att jag fått ny anställning. Jag kan numera presentera mig som administratör för en rekryteringsfirma på orten där jag bor. Jag skriver inget företagsnamn än, för jag vet inte hur deras policy för sådant är ännu. De är inte aktiva användare av vare sig LinkedIn eller Twitter. Facebook har jag inte kollat, men gissar att de inte cirkulerar flitigt där heller. Jag kanske kan omvända dem? 😉

Well. Nytt jobb som sagt. På ett företag som jag länge velat få in en fot hos. Det känns för bra för att vara sant, men det är sant. De är väldigt professionella och seriösa i vad de företar sig. Stämningen på kontoret är god och alla beter sig som vuxna människor.

Det är en väldigt stor (och efterlängtad) skillnad från den lekstuga jag kom ifrån. Skriver inte namnet på det företaget heller. Inte i dagsläget i alla fall. Men det har varit äldre, slibbiga herrar, dryga sexistiska skämt (från de äldre herrarna – förstås) och en aktivt nedtryckande ton mot yngre nykomlingar generellt och yngre kvinnliga nykomlingar får akta sig lite extra.

Nu slipper jag det där. Jag kan sluta tänka på att försöka förutse andras nycker och lynniga beteende, nu kan jag fokusera på det jag faktiskt är betald för att göra, mina arbetsuppgifter.