Kandidata, Christer Olsson och frukost

Jag ska inte bli fånigt ”star-struck” tänker jag medan jag tar mig från Kungsträdgårdens t-banestation till Myntkabinettet. Det skulle ha regnat idag, men istället hade solen letat sig fram och jag gick längs med vattnet nära slottet i Stockholm. Förutsättningarna var  optimala för att gå ”all in” och dras med i känsloströmmar. Men jag är bättre än så, hinner jag tänka där jag går i en av Stockholms mest vackra miljöer. Jag är klokare än så.

Anledningen till min stålsättning var en inspirationsfrukost som företaget Kandidata bjudit in mig till. Där skulle Christer Olsson tala till församlingen… och frälsa oss alla. Det är förstås inte Kandidatas ord, utan mina egna. Som bottnar i att Christer Olsson bor på Öckerö. Som ligger nära och till och med ihopkopplad med Hönö. Hönö i sin tur var en central punkt i min frikyrkliga uppväxt. I många stycken en mycket trevlig punkt. Min mamma och jag åkte dit en vecka per år på Hönö-konferensen under mina ungdomsår. Där träffade jag mormor, moster och vänner. Jag fick ha mamma för mig själv en hel vecka vilket var ovanligt, vi solade, badade, träffade människor, sjöng i körer som leddes av kristna kör-moguler på den tiden och… ja… lyssnade på pastorer som talade till församlingen och frälste oss alla. En frikyrklig konferens ”at its best!” Men jag har vuxit upp. Jag har lämnat tron och livet i den sociala kontext som frikyrkan ofta innebär bakom mig och jag har idag en mycket skeptiskt syn på det som har med religion att göra och det som liknar frälsar-möten. Det är verkligen inte bara religiösa sammanhang som ägnar sig åt sådant, har jag märkt.

Så. Rustad till tänderna med försvarsmekanismer gick jag då in till denna inspirationsfrukost på Kungliga Myntkabinettet. Frukosten var god, kaffet likaså och jag hamnade i samspråk med både människor jag träffat tidigare och nya bekantskaper. Precis så jag uppskattar att mingel-tillfällen blir. Där hade de lyckats bra!

Efter ett tag och ett par för-talare från Kandidata var det då dag för Christer att prata med oss. Under hans samtal/föreställning registrerade jag sakligt hans retoriska knep. Han klappade i händerna för att poängtera saker och väcka morgontrötta stackare, han viskade i nästa sekund för att få oss mer intresserade av vad han hade att säga han utnyttjar sitt minspel maximalt. En kommunikativ expert som jag anar att han blivit efter många timmars övande vid spegel eller via videofilmade föredrag. Han växlade snabbt mellan skratt och allvar med tyngdpunkten på skratt och medan jag satt där tänkte jag fundersamt: ”hmm, jag har inte uppfattat honom som en sådan spexig lirare…”. Jag kände mig löjligt nöjd och säker där jag satt, att jag klarat min egen outtalade uppgift. Där satt jag och var väldigt analytisk och logisk. Jag hade inte alls blivit star-struck eller dragits med i något fånigt känslo-drev. Bravo till mig!

När Christer talat färdigt var det då dags för eftermingel. För att hålla fast vid min egen röda tråd för dagen tackade jag mina bordsgrannar för en trevligt start på dagen och gick ut och hämtade min jacka. Andra stod kvar och minglade och jag tror att en del ville få ett handslag med denne karismatiska Christer eller med Kandidatas VD Helen som också är en social virtuos. Ärligt talat tror jag inte det går att träffa någon från Kandidata och må dåligt efteråt. Det verkar vara härliga människor med sunda värderingar vilket ibland upplevs som ovanligt i en karriärinriktad stad som Stockholm. Jag är tacksam för att jag får uppleva båda sidor av myntet.

På väg mot min arbetsplats händer det ändå. Det där som jag inte tyckte borde hända. Jag kommer på mig själv att upprepa citat för mig själv som jag nyss hörde Christer säga. När jag går över bron och ser vattnet glittra i årets första sommarsol så får de där orden en plats och en mening inne i mitt huvud och i min mage. Situationer i mitt liv som förut varit oförklarliga för mig, tycks plötsligt mer förståeliga.

Det jag bär med mig som mest är att vissa saker tar tid på sig att gå från -Jaha  till -Ahaaaa! Den polett som ramlade ned hos mig idag var att intellekt inte är antingen IQ eller EQ. Det här har jag vetat länge. Men ändå. Idag fattade jag. Min ambition att ständigt vara saklig, analytisk, ifrågasättande och bortkopplad från mina känslor… är fel väg att gå. Min instinkt att stänga in mina känslor i ett enskilt internt rum drar iväg mig på villovägar ibland. Som en anställd på Kandiata – Caren – sa: ”Känslor är smarta!” Med andra ord är det dags för mig att lita på mina egna känslor. De vill inte besvära mig, de vill mig väl.

Det är då själva f…..n!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s