Att sjunga är något av det mest naturliga i världen för mig. Jag är uppvuxen i en musikalisk familj/släkt och att börja sjunga var lika naturligt som att börja prata. Om jag minns rätt finns den första inspelningen av mig som sjunger visor från när jag var ca 3-4 år. Med mormor.

Jag mimade inte bara till Carola på 80-talet, jag sjöng och sjöng och sjöng! Stod framför spegeln och sjöng och dansade och jag var helt obrydd om familjemedlemmar såg och hörde mig. 🎵🎤🎶💃

När jag blev äldre så sjöng mamma och jag högljutt i bilen till de flesta låtar. Vare sig vi kunde hela låten eller inte. För att det var så roligt att sjunga med och sjunga tillsammans! En favorit var Barcelona med Freddie Mercury och Montserrat Caballé. Vi sjöng med i Freddies delar, Montserrat fick sjunga ifred. När jag gick på Estetiska programmet var en av favoriterna att sjunga till i bilen Whitney Houston och soundtracket till Bodyguard. Vi hade säkert fler favoriter. Minns att vi bytte CD ofta.

Som ni märker nämner jag inte ett enda klassiskt stycke i minnena ovanför. Jag HAR sjungit klassiska stycken tidigare i livet och uppskattat det. Dels när jag gick Estetiska programmet (vi pratar slutet 90-tal) och när jag kommit med i en vokalensemble för drygt 15 år sen. Nu har det blivit dags igen. Kören jag är med i nu ska vara med och sjunga Förklädd Gud i mitten av juni.

Klassisk musik är… skrämmande för mig numera. Klassiska musikstycken representerar ”musikalisk skolning”, något som jag haft till viss del men helt tappat bort genom livet. Det kräver en för mig svårbemästrad sångteknik som ofta lämnar mig i svår andnöd, yrsel, högrött ansikte och ni vet… ”träningspass-svettig” 🥵 (Det finns inget fint ord att skriva det med.) Det kräver dessutom ett huvud som måste vara alert, räkna takter till nästa insats, mentalt förbered med nästa ton, sjunga svagt med med klang, etc. För att inte nämna taktslagen i varje takt! Om musikstycket ofta byter takt måste du även räkna taktslag, veta vilken/vilka takter som ev byter från 4/4 till 3/4 eller varför inte 3/8 eller något helt annat… Efter ca 15 års uppehåll ska kropp och huvud få ihop det här igen. 🥴

Igår var det dags för den första övningen. Det gick inte bra. Det var inte enkelt. Jag hade inte förstorat upp hur komplicerat det är för mig att sjunga klassiska stycken. Jag kände mig ovanligt liten, okunnig och långt ifrån mentalt kompetent nog för att få ihop det. Det skavde i hela mig där jag satt. Jag har helt klart tagit mig låååångt utanför min ”comfort zone”. Jag kan absolut uppskatta att kliva ur min trygga sfär och in i nya sammanhang och gör det ofta. Men det här var förvånansvärt obehagligt. ☠️👻

Som tur var blev övningen kort. Eller jag vet inte. Kanske är jag bara ringrostig? Jag tyckte 2,5 år var långt uppehåll för mitt mer vanliga sjungande. 15 år är betydande mycket längre tid att hämta igen. Samtidigt, det finns en tydlig del av mig vill VERKLIGEN få det här att gå i mål!

Varför går jag ständigt in i de här ”skräckblandad förtjusning”-projekten? 🤣

Jo då. Det finns en dirigent som har koll. Det ordnar sig säkert. Följ dirigenten när jag kommer av mig i räknandet, ställ mig bland de som sjunger samma stämma som jag och som kan stämman. Öva, öva, öva. Kör-andas. Mima när rösten/lungorna inte klarar det jag önskar. 😎

”Fake it til you make it.” Det kan jag i alla fall! Ett liv med odiagnostiserad ADHD under lång tid får en att bli bra på att mörka, maskera, problemlösa och fejka. Dessa förmågor har hjälpt mig många gånger genom åren. Kanske även nu?