Den tiden ter sig mer och mer som väldigt långt borta. Troligen har det runnit för mycket vatten under broarna. Eller så har jag själv fått ta för många verbala och mentala törnar. Kanske beror det på en kombination av bägge. 

En del av mig känner det som ett misslyckande, det här att jag inte längre är engagerad i frågor som rör HR, arbetsmarknad, företags personalpolitik etc. Jag är fortfarande engagerad i samhällsfrågor, men även där börjat jag svalna av. För tusan, jag brann ju så hårt, jag trodde på riktigt att det jag skrev och lobbade för landade hos andra och gjorde skillnad. Åtminstone i det lilla. Men inte nu längre. Inte sen jag flyttade till Stockholm.

Idag är jag bara en i massan. En av alla dem som vill få sin röst hörd. Det är så många i samhället som vill få sin röst hörd. Ibland får jag känslan av att vi är så många som ropar ut vår frustration och nära hopplöshet, men det är bannemig inte någon som lyssnar. För de som borde lyssna har också fullt upp med att skrika.

Så.

Tiden är inte alls mogen för att avsluta den här bloggen. Verkligen inte. Men jag känner att den kommer att handla allt mer om andra ting. Om mer banala ting. Om saker som mest rör min egen lugna hörna av samhället. Kanske får ni en bild på en tröja jag vill ha, eller en parfym som fångat mitt intresse… Eventuellt kan det bli en bild på en kaffekopp på jobbet eller en ”tår-på-stranden”-bild från semestern. 

Men en kvinna med fana i handen som skriker mot orättvisorna i samhället…? Jag vill inte säga aldrig, för jag hoppas den delen av mig finns kvar hos mig, men det kan komma att dröja ett bra tag innan den sidan av mig kommer fram igen.