Ikväll var det dags igen för Personal & Ledarskaps HR-AW. Kvällen bjöd på det där jag gillar så mycket. Trevliga och givande samtal och diskussioner med vänliga människor jag känner stor respekt för.

Ikväll var vi några som satt kvar efter det att representanter från tidningen gått hem. Och samtalen blev av den där naturen där vi nog faktiskt snuddade lite vid varandras inre. Ni vet, de där djupare samtalen där samhörighet och vördnad för varandras olika livsvägar växer fram.

På vägen hem spelades den här musiken i mina lurar, vad kunde passa bättre en kväll som denna:

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mej hit
Allt som skett har lett mej hit