Affekt

Min vän frågade mig om mitt senaste blogginlägg möjligen kunde varit skrivet i affekt. Jag var inte i mitt mest attraktiva läge utan svarade lite för fort och lite för kort: ”Ja, det kanske det är!” Vad kunde jag annars säga?

På ett sätt skulle jag kunna härleda allt jag skrivit det senaste halvåret till någon form av affekt. På ett sätt känns det som att jag har levt hela mitt liv i affekt under den tiden, kanske längre än så till och med. Ibland har jag kläckt ur mig floskeln ”…men nu är jag ok, nu har jag landat på fötterna igen, nu är jag med på banan…” Men så fort jag sagt de orden bränner affekten inom mig lite extra. För den går inte över bara så där. Hur gärna jag än vill bli av med den.

Jag har upplevt ett tufft halvår. Det sätter sina spår hos mig, hur jag ser på saker och hur och vad jag reagerar på. En del av mig vill förbjuda mig själv att använda mina konton på Facebook och Twitter och kanske framför allt bloggen.  Men hur går det då med min egen öppenhet och den transparens jag är snabb att avkräva från andra? Hur tänker jag att jag ska kunna kräva att vi alla ska vara accepterade för de människor vi är och att vi är så mycket mer än våra tillkortakommanden samtidigt som jag ska mörka mina egna?

Nej.

Den där dagen, när frågan om affekt dök upp, bestämde jag mig. Det här är min blogg. Det får bära eller brista. Ni får ta del av både mina dåliga och mina bra dagar. Mina dåliga och bra tankar. Mina lugna, sakliga, genomtänkta inlägg och mina snabba, reaktiva inlägg som skrivits i affekt. Så.

 

4 thoughts on “Affekt

  1. Transparens i sin mest autentiska form, skulle jag vilja säga. Att säga saker i affekt behöver inte vara dåligt per se. Ibland är det det som behövs, för att det också är grundat i våra djupaste värderingar. Där blir det verkligen äkta och – ibland – skarpt. Så länge man inte sårar någon annan (eller sig själv?) medvetet genom det, så är det ok att för de som ”drabbats” be om ursäkt. För mig är det vackert för att det ger tydligare konturer. Du är vacker, Cecilia! ❤

    1. Vargkask: Tack för ditt uppmuntrande svar! Jag – vacker? Det är inte första gången jag hör det, det är inte så. Men det är nog första gången jag hör det i det här sammanhanget. En stor del av mitt liv har jag spenderat med att försöka mörka mina – som jag ser dem – mindre attraktiva sidor. Att bli kallad vacker i samma veva som jag ansett att jag gjort mig själv sårbar… Det är fortfarande en ganska ovan upplevelse för mig. Tack, Karin! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s