Det är inte utan en viss känsla av tomhet och sorgsenhet som jag konstaterar att HRunconf 2012 kommit och passerat. Möjligheten jag har fått att få vara med att planera ett sådant event får mig känna tacksamhet. Jag tror verkligen att den här formen av möten mellan människor behövs.

För mig personligen innebar HRunconf ett nytt synsätt på den yrkesroll jag är på väg till. Vad jag sett och hört de här 2 dagarna ger mig en känsla av att medarbetare på HR/personalavdelningar drabbats av identitetskris. Om den krisen bottnar i att vi alla är olika och därför arbetar efter olika metoder, eller om det beror på kraven på respektive arbetsplats styr vilka metoder som är bäst att använda har jag inga svar på, och det spelar inte heller någon roll. Jag tror inte på enhetliga universallösningar.

Det jag däremot funderar på är det intryck jag får av personaltjänstemän (och kvinnor) som så väldigt politiskt korrekta. I absurdum politiskt korrekta till och med. Det här intrycket stärktes av svaren jag läste i DN Jobb där en HRpanel fick frågan: ”Jag utvecklas inte på mitt jobb. Vad ska jag göra?” Tre personer verksamma inom HR fick svara på frågan och Lena Holmer, HR-chef på Fortum Power var en av dem. Hennes svar var:

Först och främst bör du själv fundera noga på varför du inte tycker att du utvecklas på ditt jobb. Fundera på vad du vill göra mer av och vad du vill göra mindre av. Fundera och på dina starka sidor respektive dina utvecklingsområden. Nästa steg i processen är att komma fram till om du tror det finns möjlighet till förändring på ditt nuvarande jobb. Om det finns intressanta öppningar, försök göra dessa så konkreta som möjligt. När du tycker du har en bra mål- och handlingsplan, ta hjälp av andra för att diskutera nästa steg, kanske en kollega eller vän. När du känner att du är redo, ta upp din plan med din chef och lyft fram att du är redo för nästa steg. Förhoppningsvis har ni en bra dialog som leder till något positivt.

Det här var ett av tre svar men alla tre var ungefär lika illa.

Uppdatering: Se där. En liten fågel kvittrade rätt högt i mitt öra att jag är fel ute. Det här är ett informativt och bra svar enligt andra jag känner som arbetar som personaltjänstemän/kvinnor. Jag fick den direkta frågan – vad skulle jag ha svarat som skulle varit så mycket bättre. Ja. Vad skulle jag ha sagt. Antagligen, efter flera års arbete inom en personalavdelning där mina uttalanden kan användas mot mig i en eventuell förhandling i en domstol skulle jag antagligen ge exakt samma svar. Min poäng är inte att personaltjänstemän inte säger korrekta saker. Så är inte heller fallet med vare sig ekonomer eller jurister heller. De själva tycker att deras svar är både informativa och korrekta. Min poäng är att våra svar har en tendens att bli långa och ibland med en känsla av ”katten-kring-het-gröt” att en hel del inte orkar lyssna ända till slutet. Andra yrkesgrupper som har samma problematik är, såvitt jag känner till, just ekonomer och jurister.

Om jag har någon universallösning på problemet? Jag som inte tror att det finns några bra sådana, som jag just skrev? Nä. Inte egentligen. Det närmaste jag kommer är nog ”Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Om vi inte kan förpacka vårt budskap på ett sätt som våra mottagare kan ta in, vad är då vitsen med kommunikation?