Spegeljaget

Omgivningens attityder och beteende gentemot en person, när de fungerar som en spegel i vilken man på ett indirekt sätt uppfattar hur man själv är. Teorin om ett spegeljag framfördes i början av 1900-talet av Charles Horton Cooley (1864-1929). Den byggde på en formulering hos William James (1842-1910) om att en person har så många jag som det finns andra som har en relation till honom eller henne.  (Från Psykologiguiden)

Alla bär ständigt med en bild av vad vi tror att andra tycker om oss. Har man fått höra att man är jättesöt och duktig på alla sätt och vis tar man det till sig. Det kan sedan bli en stor omställning när man inser att man faktiskt inte är sötare än någon annan och folk kan ta avstånd från en. Spegeljaget är ett av sätten att beskriva omvärldens bild av oss. Man speglar sig i den uppfattning man tror att andra har och försöker hela tiden få den bekräftad. Man kan också generalisera världen, uppfatta sig själv genom någon annans ögon, men det blir oftast inte bra. Självförtroendet påverkas mycket av omgivningen. Får man ofta höra att man inte duger till blir man nedtryckt och blir mycket osäkrare.  (Från  Mimersbrunn)

Ja ni. Här har ni ett stort problem för min del. Jag är en person som haft väldigt problem med att hitta en vettig självbild så en gång för längesen gav jag upp lite och bestämde mig för att ignorera mina egna omdömen på mig själv och istället lyssna mer på andras omdömen om min person.

Idag fick jag ett omdöme jag inte fått tidigare. ORÄDD.

Det, kan jag säga, är inte ett omdöme jag skulle ha givit mig själv. Jag blir fascinerad av den ofta förekommande diskrepansen mellan min egen syn på mig själv och den som andra ser. Nu när jag funderat lite inser jag att jo, jag är orädd i vissa sammanhang. Jag är orädd när det kommer till utmaningar på jobbet. Jag går igång på projekt jag inte gjort tidigare och gillar att ”bite off more than I can chew”. Det är absolut en positiv egenskap, särskilt i en sådan bra miljö jag arbetar i nu. Kollegorna hjälps åt och försöker underlätta för varandra.

Jag tänker en bit längre och inser att det jag fått höra på det privata planet att jag är modig när jag stått upp för mig själv och det jag trott har varit MIN rätta väg, även när den vägen inte blir den förväntade. Jag tar beslut och står fast vid dem. Jag velar först. Väger för och emot. Tänker, vrider och vänder. Men sen. Sen är det skarpt läge och då går jag mot det mål jag anser är det rätta. För mig.

Sen vet jag att det finns lägen när jag är feg och rädd. Som t.ex. när jag måste gå till en tandläkare eller läkare blir jag 5 år och vill helst ropa på mamma. Spindlar, kackelackor, getingar – för att inte glömma sländor! – får det att krypa i hela kroppen på mig och jag vill helst göra som igelkotten och förvandla mig till en taggig boll för att slippa se eländet. Jag är även rädd för det mesta som kan göra fysiskt ont. Jag har därför varit dålig på att testa vissa saker som att cyklat utan att hålla i styret, åka skidor i svarta backar,  gå i höga stilettklackar. Det är det här jag grundar min självbild på. Utifrån det här är jag så långt från en orädd person som en människa kan komma.

Så. Jag är alltså inte antingen eller utan både och. Jag är både orädd och feg. Samtidigt. På ett sätt kan jag uppleva den insikten som besvärande. Det innebär nämligen att andra människor också är både och, vilket gör att min förenklande kategorisering av min omvärld måste omarbetas…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s