Det här är något som jag jobbar mycket med privat nu. Normalt är jag en person som vill vara till lags, vill vara den som är RÄTT, som gör RÄTT, säger RÄTT, tänker RÄTT. Det är en inbyggd reflex jag har, sen kan det diskuteras var det kommer ifrån, men det släpper jag. Samtidigt som jag är en person som strävar efter perfektion stör jag mig mycket på Facebook-vänners statusuppdateringar där det som sprids är just RÄTT händelser. Statusuppdateringar är det allra tydligaste tecknet på att fenomenet personal branding kommit för att stanna.
Så var det inte när jag började använda Facebook 2006 (eller var d 2007?). Eller i alla fall uppfattade jag det inte så då. Nu – 2011 – har Facebook tappat stinget som jag ser det. Jag går fortfarande in där och kollar läget och konstaterar allt som oftast: ”Ja, fortfarande tråkigt”. Som Facebook fungerar nu ser jag det mestadels som en reklampelare för både företag och privatpersoner.
Själv har jag fått försvara min egen öppenhet på Facebook mer än en gång den senaste tiden. Uppenbarligen använder jag Facebook FEL. Jag har haft en önskan att visa på äkthet och autencitet, har velat fungera som en motpol till den otroligt tillrättalagda och plastiga yta jag själv blir så uttråkad av och irriterad på. Samtidigt väcks ändå frågan: Vill jag verkligen det? Vill jag vara den som går i bräschen för öppenhet och autencitet? Vill jag verkligen vara den som verkar ha en skruv lös, eftersom jag uppenbarligen inte förstår hur Facebook bör användas? Vill jag vara den som anses vara FEL? Hur blir det med mitt egna personal branding-arbete då? Är det värt risken?
Jag lever i en förgången tid. En tid när Facebook var ett vardagsrum. Mitt vardagsrum. Där jag hade kontakt med mina nära vänner och där jag kunde vara mig själv. Den tiden är förbi. Eller. Mitt vardagsrum är fyllt av väldigt många människor nu för tiden. Vilket iofs är ett i-landsproblem utan dess like och dessutom ett ”kärt besvär”. En del känner jag väl och de känner mig väl, andra är bekanta och en del är helt enkelt mer vänners vänner än mina egna vänner. Förr kunde jag skriva statusuppdateringar som var halft ogenomtänkta utan några större risker. Det fungerade just för att det var mina nära vänner som läste. Mina goda vänner som kan mig, mina intentioner, mitt tankesätt – och därmed förstod vad det var jag försökte förmedla även när jag inte lyckades formulera mig RÄTT.
Alltså. Jag känner att mitt framtida Facebook-användande avkräver mig på en strategi. Vill – alternativt vågar – jag vara FEL? Eller ska jag vara min inbyggda reflex trogen, rätta in mig i ledet och försöka formatera om mig till RÄTT?
MCSTENBERG 
Mycket av det kan väl lösas genom att kategorisera vännerna på facebook i olika listor och därefter välja till vilken lista en statusuppdatering visas? Inte för att det avhjälper problemet med att behöva vara strategisk och tänka sig för, men det lämnar fortfarande en liten möjlighet till att fortfarande våga vara ”fel”?
Hej Madelene och välkommen hit! 🙂 Listorna skulle kunna användas för kategorisering av vänner, så att jag enklare kan bestämma vem jag delar vad med. Men det är som du skriver. Den manövern kräver också sin strategi för att fungera bra. Vilka vänner ska vara i vilken krets, osv? Gillar idén med listor i teorin, men har hittills inte fått till det bra i praktiken. Ännu! 🙂
Min strategi är snarare att vara så autentisk som möjligt – i alla läger. ”What you see is what you get”, så att säga. I vissa sammanhang väljer jag förstås att inte berätta saker på Fejan eller någon annanstans, för att det kan innebära att jag ”hänger ut andra” än enbart mig själv. Det är, hur autentisk man än vill vara, inte okej. Där har jag ett ansvar som handlar om mer/fler än mig.
Jag tycker du ska vara dig själv på det sätt som passar dig, och om det då är ”fel” för andra – då kanske du kan fundera på hur ”rätt” de är i ditt sällskap…! Kram på’re!
Tack för ditt svar, Karin. Ursäkta dröjsmål med svar. Skulle vilja skylla på helgerna, men det är inte hela sanningen. Internet har varit för komplicerat under en tid då jag inte riktigt kunde skilja på mina och andras åsikter, behov, önskningar… Men nu börjar saker och ting kännas något klarare. Det där att hänga ut andra är problematisk. Var går den gränsen? Men jag förstår ditt tänk och håller med. Lite ”tänk-efter-före” är att föredra… 🙂
Kram
Tack, du satte ord på mina känslor om ansiktsboken! Hoppas vi ses på nästa HR-after work!
Jennie
Hej Jennie. Kul att du tar dig tid att läsa min blogg. 🙂 Jag räknar med att dyka upp på nästa HR-after work så vi ses då! Trevligt!