Livet rör sig hela tiden. På gott och ont.

Ibland rör sig livet envist mot ett håll jag inte alls vill gå. Eller som jag inte vill utsätta mina närmaste att gå heller för den delen. Det är ett sådant läge nu. Där jag känner ett starkt inslag av förändring i mitt sätt att vara, tänka, känna och se på framtiden. Tidigare har jag skrivit om min egen feghet och hur jag normalt backar när såna här kaotiska situationer uppstår. Den här gången har jag inte backat. Jag har lyckats ta mig ur min egen feghet och rädsla och tar stegen in i det kaos och den förvirring som är del av  min egen utveckling framåt. Det får förstås stora effekter på människorna nära mig.

Det slår mig att jag tidigare även skrivit om mina farhågor kring ”icke-beslut” på HR Sveriges blogg. Jag har en betydligt större förståelse för människor som väljer att ta den vägen idag. För icke-beslut är enklare. De är bekväma, de ger få ringar-på-vattnet-effekter och det är sällan ett icke-beslut ”blows up in your face”. Det beror i och för sig framför allt på att ett icke-beslut sällan sätts under lupp eftersom få människor vet om att de gjorts. Medan ett beslut. Det är raka motsatsen till allt det jag just nämnde.

Att ta ansvar för sin egen lycka, sitt eget välmående och utveckling bör ligga i allas intresse. Det fina med att ta ansvar för sitt eget välmående är att det kommer att smitta av sig på människor runt om kring oss. Om vi är lyckliga, kommer vi att ge energi och glädje till människor i vår omgivning vilket i sin tur ger massor tillbaka. Hur man än vänder och vrider på det så finns det bara en människa som vi verkligen kan påverka – oss själva.

Läste det här i inlägget ”Din inställning bestämmer ditt liv!” som Stefan Lidén skrivit på sin blogg. Det var ett inlägg som gjorde ont att läsa av vissa anledningar men som även stärkte mig tack vare stycket jag just citerade. Mina senaste handlingar i livet må ha påverkat mina närmaste negativt och jag har varit orsaken till många negativa känslor och ord. Men mitt i all kaos och förändring har jag har ändå lyckats lämna min tidigare dominerande feghet och tagit ansvar. Jag har tagit ansvar för mitt liv, min framtid och för min utveckling.

Alltid något.

Under den här processen jag gått igenom privat har jag flera gånger slagits av likheterna som finns vad gäller processerna vid en organisationsutveckling och vid privat utveckling. Jag slås också av vilket stort stöd personalen i en organisation under förändring bör få tillgång till för att bättre kunna hantera de nya situationerna. Följaktligen slås jag även av hur lite jag faktiskt vet och hur mycket jag har kvar att lära. Genom livet, genom arbetslivserfarenhet, genom förändring. Idag är jag än mer fascinerad av och lockad till att arbeta med förändring- och utvecklingsarbete i organisationer. Stora som små. Det är dit jag ska…!