Min övertygelse är att reglerna för anställningar behöver förändras.
Idag är den stora drömmen vad gäller anställningsfrågor en s.k. ”fast anställning”, vilket inte ens existerar enligt lagtexten. Av någon anledning tyckte de som skrev lagtexten att tillsvidareanställning var ett bättre epitet. Den anställning som anses vara den mest stabila i samhället benämns alltså ”tillsvidare”. Rätta mig om jag har fel men betyder inte tillsvidare något som får vara på ett visst sätt tills man hittar något bättre?
Det finns tendenser som idag visar på problem med något jag vill kalla trygghetsberoende arbetstagare. Dessa trygghetsberoende arbetstagare fastnar. De stagnerar och kan inte längre se sina egna möjligheter. Dessa trygghetsbeorende arbetstagare är, som jag ser det, ett symptom på ett systemfel i samhället och mer specifikt systemfel i arbetsrättsreglerna.
Kort sagt är min tanke att arbetsgivare bör få sparka personal på fler grunder än de som finns idag. Det skulle i sin tur öka rörligheten på arbetsmarknaden. I och med att rörligheten på arbetsmarknaden ökar, ökar även möjligheten till att enklare få anställning hos nya arbetsgivare. Som det ser ut idag verkar många arbetstagare känna sig fångade och antagligen känner lika många arbetsgivare sig lurade. Det kan väl inte vara det bästa alternativet vi har att tillgå år 2010?
En defragmentering av arbetsmarknaden behövs såväl som en defragmentering av datorns hårddisk. Det en defragmentering av hårddisken gör, som nog de flesta vet, är att omorganisera innehållet i filsystemet för att lagra ihophörande filer närmare varandra. Syftet är att få datorn att arbeta smidigare och mer effektivt. Om man underlåter att genomföra defragmentering av hårddisken fungerar datorn ändå, men den blir mer långsam. På liknande sätt kan vi välja att se på arbetsmarknaden. Genom att arbetsgivare får fler grunder att göra sig av med felplacerad personal defragmenterar arbetsmarknaden sig själv till att förhoppningsvis löpa smidigare, åtminstone mindre trögt. Detta p.g.a. att rätt person genom defragmenteringen så småningom hamnar på rätt plats.
Detta är en tanke jag burit med mig under en period. Det skulle vara intressant att höra andras synpunkter på samma tema.
MCSTENBERG 
Jag gillar din defragmenteringsmetafor! Att bli ”fastbränd” på arbetsmarknaden är inte bra varken för individen eller samhället – i synnerhet inte om personen jobbar inom det offentliga på något vis. Kul att möta en bitter & fastbränd personal när man själv är utsatt och behöver hjälp?
Men: vem är inte trygghetsberoende? Alla måste vi äta och betala hyran. Att vara ”anställningsbar” är förstås den bästa tryggheten, man kommer alltid att ha jobb, men alla kan inte vara maximalt anställningsbara hela tiden av olika skäl. I brist på detta så nöjer sig nog många med anställningstrygghet istället, då har man åtminstone försörjningen någorlunda säkrad.
Jag tror att politiken skulle kunna bidra här genom ett generöst trygghetssystem också. Ska det bli lättare att få sparken (vilken jag kan tänka mig) ska det också vara lätt att få ersättning och den måste vara högre än idag… tror jag.
Jag förstår hur du tänker Gisela. Men som jag ser det är trygghetsbehovet en produkt av en marknad där det är tufft och svårt att få ny anställning. ”Om jag bara får ett fast jobb kan jag få ett bra liv” typ. Med en värld där det ständigt dyker upp nya anställningar behöver vi förhoppningsvis inte bara sitta och drömma om trygghet. Jag tror att dagens trygghetssystem, dvs a-kassa och annat, skulle fungera tillsammans med nya lagar. Företagen behöver ju fortfarande lika många anställda som idag, det blir ”bara” mer rörelse i personalgrupperna (jag hoppas jag får fram hur jag menar…)
Jag menar inte att vi ska gå i USA:s fotspår där man kan kicka folk samma dag, eller p g a någon enstaka felaktig handling. Men det finns ett stort spelrum där emellan som jag anser är för oprövat i Sverige.
Ni har båda hittat ett mycket intressant område att fokusera på och jag gillar också defragmenteringsmetaforen. Det finns fler aspekter kring ”fast anställning” och det är bankernas inställning till krediter och till och med teleoperatörers vilja att teckna abonnemang. När vi som är lite insatta vet att en tillsvidareanställning du får imorgon kan under två års tid avslutas och då har du 1 månads uppsägningstid både själv och från arbetsgivaren – det vill säga samma tid som en tidsbegränsad anställning har!! Men du kan visa upp ett arbetsgivarintyg där det står tillsvidareanställd på banken. Trots att säkerheten i den anställningen egentligen är ganska likartad som om du haft en tillfällig anställning eller ett vikariat.
En annan aspekt är att redan i skolan framhålla att du måste lita till dig sjäv och din egen förmåga, vilja och kunskap. Den grunden kombinerad med stödformer som ni båda nämner när jobbet försvinner tror jag som ni också kan bidra till en annorlunda arbetsmarknad. Maria Rankka, ny VD för Sthlm Handelskammare skrev idag i Di att sedan 1950-talet har det inte tillförts något nytt jobb i det privata näringslivet! För varje nytt jobb som uppstår där försvinner ett annat! Intressant bild.. Men hur ser det då ut i den stora offentliga sektorn? Jag vet inte. Men den här situationen med alla 40-talister som nu lämnar jobbet åren framöver BORDE innebära fler jobbmöjligheter. Sen har vi en aspekt till. De som lämnar 9:an resp gymnasiet utan betyg. Hur ska samhället se på dem? Hur får de jobb? Eller ska vi som jobbar försörja dem hela deras arbetsliv?
I Sverige finns en klar skiljelinje mellan att driva ett företag och att bli arbetsgivare med samma företag. Det skapar bekymmer för många som skulle vilja anställa men inte vill eller vågar på grund av alla regelverk, inte minst fackens krav på att ansluta företaget till ett kollektivavtal. Hur ska den knuten lösas?
Tja hörni – lite ostrukturerade frågor och funderingar så här kvällen innan avfärd till sol och bad. Jag hoppas kunna återkomma i december!
Återigen, Tack för respons, Lennart!
Människor som går ut 9:an utan betyg hamnar på samma ställe där de är idag. På anställningar där krav på utbildning är låga eller obefintliga. Dessa arbeten finns – glöm inte det. Eller så är dessa individer entreprenörer nog att starta egen firma där de kan arbetat med något de verkligen älskar att göra.
Visst är det bra om många studerar vidare, men samhället behöver även de som inte är intresserade av att göra karriär. Själv är jag av uppfattningen att alla i samhället behövs. Då kan jag inte samtidigt förespråka att vissa delar av samhället bör utplånas, som t.ex. de lågutbildade som vill ta anställningar som välutbildade väljer att inte ta. Jag såg på TV-serien Dexter häromdagen och där jobbade någon med att plocka bort påkörda djur från vägarna. Personen som arbetade med detta hade inte hög utbildning men gjorde ett tusan så viktigt arbete! (Jo, jag vet att serien är hitte-på, men kontentan funkar ändå)
Vad gäller kollektivavtal är jag kluven. Det är en svår nöt att knäcka och jag är inte alls erfaren nog för att ge mig in i den diskussionen – EGENTLIGEN. Men jag är som jag är och gör det ändå. Kollektivavtal ger trygghet till de anställda. Kollektivavtal är väldigt bra på stora företag med många anställda. För små företag spelar dessa mindre roll. Där kan nämligen de anställda lättare förhandla med chefen. De jobbar nämligen rätt ofta sida vid sida i små företag. Kanske kan småföretagare kunna få dispens vad gäller kollektivavtal första och kanske t.o.m. andra året så att företagsgrundaren kan fokusera på att få ruljans på verksamheten istället för att behöva oroa sig för fackorganisationerna? Skulle det kunna vara en lösning?
Lite spontana tankar som inte alls är välgrundade i någon teori. Hoppas du hade en skön semester! 🙂