Flera gånger under den senaste tiden har jag hamnat i diskussioner kring huruvida något borde förbjudas eller inte. Jag tänker inte hymla, jag har i vissa lägen varit en förespråkare för förbuden. Min grundvision är dock att i den bästa av världar behövs inga förbud för i den bästa av världar vet alla medmänniskor vad som görs och inte görs.

Idag läste jag ett inlägg på Socialwebb. Det var ett gästblogginlägg av Lennart Stenberg som handlade om policyarbete kring sociala medier på arbetsplatsen. Lennart tar upp något han kallar för Aikido-principen: vi ska gå MED kraften, inte genom spärrning och blockering gå MOT kraften.

Hur något så enkelt och i grunden självklart ska vara så svårt är för mig ett mysterium. Självklart måste vi gå med kraften. Samhället och organisationer förändras. Hela tiden. Det går inte att stoppa och de flesta av oss fascineras av denna förändring. Vi vill alltså inte ens stoppa utvecklingen. Ändå är det lätt att hamna i någon slags förbudsfrenzic. I Sverige har vi IPRED, FRA, förbud mot heltäckande klädsel för skolpersonal, etc som tydliga tecken på den ton som finns i samhället just nu.

Jag kommer åter att tänka på föreläsningen av Bengt-Åke Gustafsson på Personaldagen 2010 som jag refererade till här. Han nämnde just hur många företagsledare m fl försöker ha koll på och kontrollera sin omgivning. Det går inte. Omgivningen förändras som sagt. Det ledningsgrupper därför borde fokusera mer på är snarare att följa med i den utveckling som sker runt om dem och att anpassa sig till den.

Det låter så enkelt, men är det inte. Det verkar som att den enskilda människans strategi för att hantera förändring reflexmässigt går åt förbudshållet. Varför är det så? Vad är det vi är så rädda för?

En annan fråga som känns relevant i sammanhanget: kan det finnas någon sanning i det påstående någon vis person sagt en gång – ju fler lagar/regler, desto mer ruttet samhälle/organisation?