Nytt fokus vid rekrytering?

Tidigare i veckan läste jag en HR-bilaga som följde med Svenska Dagbladet. Nu minns jag inte ens vad artikeln jag läste handlade om, men jag minns att jag läste en intervju eller artikel med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström så gissningsvis var det något där som triggade mig.

Hur eller hur, mina tankar vandrade iväg till hur arbetsgivare och rekryterare har ändrat fokus när det kommer till att rekrytera in ny personal. Jag som inte längre är 20-25 kan minnas en tid när jag började söka arbete efter gymnasiet var slut. Vi pratar slutet 1990-tal. Då låg fokus vid många rekryteringar på den potential en medarbetare hade att göra ett bra arbete och inbringa ökad vinst till det rekryterande bolaget.

Nu verkar inte det fokus vara aktuellt längre. Idag ligger fokus vid rekryteringar helt klart på att göra en fullgod riskbedömning av den eventuellt duktiga kandidaten. Arbetsgivaren vill se gamla resultat från tidigare arbetsplatser, de vill se din brottsstatistik, de skulle gärna få möjlighet att kontakta både din husläkare och psykolog och dina gamla lärare. Allt för att arbetsgivaren eller rekryteraren tror att sådan gamla uppgifter om dig på något sätt ska säkerställa att du inte gör en enda blunder efter att du fått en anställning hos det rekryterande bolaget. Och det gör det kanske. I viss mån. Visst. Det kan avslöja en del om din karaktär. Vilken typ av värderingar du har haft och i mångt och mycket kommer att ha. Men blir det den garanti de så hett efterlängtar? Nej.

Varför inte det då? För det finns inga garantier.

Så. För mig visar en rekryterare eller arbetsgivare som ser till den potential en människa har att den personen har framtidstro och ett framtidstänk. Vad säger det om vårt arbetsliv att vi hellre tittar bakåt när vi försöker bygga framtiden än framåt? Vad får det för effekter för organisationerna om 10-20 år?

Jag har en gnagande känsla i maggropen att vi är inne på fel spår. Hur tänker ni?

Livserfarenhet

Den här bloggen skulle handla om HR/personalfrågor, organisationsutveckling o dyl. Det bestämde jag tydligt när jag startade den. Bloggen skulle handla om andra saker än om mig.

Problemet är bara att de värderingar jag har, de som bestämmer vad jag tycker i de där mer proffessionella sammanhangen hänger så tajt ihop med vem jag är. Vem jag är förändras i takt med att jag lär mig nya saker. Just nu är jag inne i en period av livet där jag lär mig mycket nytt. Jag lever i en ny stad, i ett nytt förhållande och har ett nytt arbete. Det påverkar mig och min syn på mig själv. Men det påverkar även min syn på andra saker. I takt med att jag förstår mer om mig själv förändras mina synpunkter på andra och annat.

För ett halvår sedan trodde jag att jag skulle leva och bli gammal i Kalmar. Idag bor jag i Stockholmsområdet. För ett halvår sen trodde jag fortfarande att jag skulle bli mamma i år. Nu har jag insett att så inte kommer att bli fallet. Någonsin. För att jag inte kan. För ett halvår sedan hade jag börjat ge upp hoppet om att få arbete som rör det jag pluggat. Idag arbetar jag som uthyrd HR-konsult.

Det finns vissa saker i livet som är hyfsat konstanta. 1 – Vi ska alla dö. 2 – Livet blir inte som vi tror.

Ibland glömmer jag det där och därmed även ödmjukheten som följer med den insikten. Ödmjukhet är något jag behöver arbeta mer med. Jag har svårt att hålla det på en vettig nivå. Antingen ber jag om ursäkt för att jag lever och andas eller så blir jag stolt, arrogant och envis – på gränsen till dum. Ordet lagom är svårt.

Sen jag började arbeta igen har jag dock insett att det finns en mellanväg. Jag kan be om hjälp utan att för den delen vara en hopplös medarbetare. Snarare tvärtom. Men det har tagit mig lång tid att inse att be om hjälp INTE är detsamma som att visa mig svag.

Många stunder i livet har jag känt mig ensam och övergiven. Det har inte varit en äkta känsla. Mina närmaste blir antagligen sårade och antagligen lite förbannade när de läser det här. Men känslan var stark och blev en självuppfyllande profetia. Min uppfattning var verkligen att bara jag kunde lösa mina egna knutar, vare sig det handlade om mentala eller fysiska.  Så fel jag hade. Idag hoppas jag att jag vet bättre. Men ibland kryper den där känslan över mig. Den där ”kan själv!”-känslan som gör att jag knuffar bort de som vill hjälpa eller underlätta för mig. Det är också något jag behöver jobba med.

Det här är livserfarenhet för mig. Enda sättet att fortsätta utvecklas i livet är att leva vidare. Precis som enda sättet att lära sig spela golf är att åka ut till en golfbana och visa hur okunnig jag är. Inte en gång utan MÅNGA gånger.

Antagligen är det min livserfarenhet, min egen insikt om mina egna tillkortakommanden, som gör att jag så starkt gillar Arbetsförmedlingens kampanj ”Se kraften när du anställer”:

Idag tycker jag att Arbetsförmedlingens budskap i reklamfilmerna är självklart. Vi är alla så mycket mer än våra tillkortakommanden. Frågan är vad jag hade tyckt för ett år sen…

Arbetssökande gick å blev nyanställd

Jag har börjat arbeta jag. Min anställning är som researcher på ett stort rekryterings- och konsultbolag, och ja: Den rollen är så luddig som den låter. Men samtidigt glasklar. Mitt uppdrag är att söka kandidater. Sen hur jag väljer att söka kandidater är upp till mig verkar det som, så länge jag levererar så många kandidater som de behöver. Ja, jo, helst ännu fler, men ja, ni fattar.

Nu för tiden har jag alltså fullt upp med att lära mig min arbetsgivares datasystem, det blir lätt några stycken. Samtidigt försöker jag bli en ännu bättre hejare på att använda sociala medier och nätverka på nätet och utanför. Ska dessutom lära mig ekonomernas olika yrkesroller vilka jag i början inte förstod skillnaden på. Har bättre koll nu, men jösses. När utgångsläget var att en ekonom är en ekonom är en ekonom förstår ni kanske att jag har en bit kvar.

När jag kommer hem efter jobbet… däckar jag. Arbetar, äter, sover är vad jag fyller mina dagar med. Världens roligaste sällskap – jajjamen! Det där med att Twittra, Facebooka eller blogga får snällt vänta lite, till när jag börjar bli varm i kläderna och därför har energi kvar när jag kommer hem. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Helt klart är i alla fall att arbete är bra för själen och självkänslan. Jag får lära mig nya saker och samtidigt bidra med mina kunskaper och erfarenheter, jag får möjlighet att utmana mig själv och har återupptäckt glädjen i att klara mina deadlines. Att jag dessutom hamnat på ett ställe där jag har väldans bra kollegor… Får jag ha det så här bra? Är det verkligen möjligt? Vill inte riktigt nypa mig i armen för att testa det heller…

Jag är fortfarande ”Ny på jobbet” (minns ni de där skyltarna?) och når inte alls mina mål. Å andra sidan är jag bara inne på vecka nr 3. Jag försöker att inte pressa mig själv FÖR hårt. Men samtidigt har det blivit väldigt tydligt sen jag började på jobbet att jag är ännu en av didäringa prestationsprinsessorna… Det stör mig för jag trodde nog att jag var bättre än så. Jag VET bättre än att vara en prestationsprinsessa men jag ÄR inte bättre än så. Men jag KAN BLI. Så nu pågår projektet ”Behåll min integritet och mitt egenvärde trots att jag är ny på jobbet”. Än så länge misslyckas jag fatalt med det projektet, men å andra sidan påbörjade jag det igår. 😉

 

Påmsing #HRunconf

Ni har väl inte glömt att anmäla er till årets #HRunconf som går av stapeln den 20-21 april i Stockholm?

Jag var med förra året och det inspirerade mig mycket att få prata med andra yrkesverksamma inom HR under mer avslappnade former. För mig är det en självklarhet att vara med igen! Anmälan sker via hemsidan jag länkar till. Jag hoppas vi ses! =)

Citat fr #HRunconf:s hemsida:

#HRunconf är konferensen där HR-diskussioner, HR-geeks och HR-ideér står i centrum. Vårt syfte är att dela med oss av kunskap, erfarenheter och idéer och ha riktigt kul under tiden. #HRunconf byggs på engagemang, glädje och kunskapstörst.

Ett möte för och med människorna som deltar, om allt vi är intresserade av inom ämnet HR. Rekrytering, innovation, sociala medier, HR’s inflytande med mera.

Unconference är ett sätt att mötas för oss som känt att fikapauserna ändå är när det händer som mest på konferenser. Det är det dynamiska samtalet som eftersträvas, inte talare-publik-relationen. Istället för dyra konferensavgifter gäller engagemang!

HR-arbete är INTE lika med vård & omsorg

Twitter är roligt. Och bra. Jag lär mig många spännande saker och får många tips om spännande artiklar och annan läsning. Sen ibland händer det att jag ramlar över artiklar via Twitter som snarare får mig irriterad. Magnus Dalsvall tipsade Twitter om den här idag:

http://www.metro.se/nyheter/nu-vill-svensken-bli-personalchef/EVHlaC!opI29cjdUroQI/

Efter att ha läst den var min första kommentar ”Amen va f-n!” Nu tänkte jag berätta om varför jag reagerade så.

”Experten: ‘Många är intresserade av att ha jobb som har med människor att göra’.”

Jahaja. Är det sånt HR jobbar med? Människor? Jag trodde det handlade mer om företagsekonomi, strategier, policies, rekrytering, arbetsrätt. Listan kan göras lång. Visst, HR-arbete innefattar att arbeta med frågor som rör människor. Också. Men ändå. Förenklingen i uttalandet från experten är lite väl stor kan jag tycka.

”Personalchef har seglat upp som svenskarnas drömjobb nummer ett. Därefter vill vi bli entreprenörer.”

Jahaja. Kul att personalchef är poppis. Jag förstår det. Jag vill också bli personalchef. Så klart, med tanke på att jag läst personalvetarprogrammet. Däremot reagerar jag på orden ”därefter vill vi bli entreprenörer”. I min värld ÄR man en entreprenör, det är inget någon kan bli. Som jag ser det kan inte en person vakna en morgon och säga ”jag tror jag ska bli entreprenör”. Jag förstår att Metro mest rapar upp vad undersökningen presenterar för resultat och att andra personer lägger in andra betydelser i ord än jag gör. Samtidigt trodde jag nog att Kairos Future och jag hade mer lika syn på saker än vi uppenbarligen har. Tråkigt.

”När varje person ska göra mer och tillsättningen av personal blir allt viktigare har hr-jobbet fått en mer central och strategisk roll i ledningsgrupperna.”

Har HR-jobbet fått en mer central och strategisk roll i ledningsgrupperna? Sen när då? I jämförelse med när då? På vilket sätt märks det i verksamheterna? Märks det alls i verksamheterna? Att en medarbetare från personalavdelningen får närvara på ledningsmöten säger inte mycket om en mer central och strategisk roll. Jag skulle gärna vilka svar som genererat den här slutsatsen. Blir lika mycket nyfiken som frustrerad av det här uttalandet från Peter Lundahl, VD för Manpower.

”Personalfrågor är en variant av vård- och omsorgsyrket, och tänker man i mer karriära termer som kvinna är det ofta man går åt det hållet i näringslivet, säger karriärcoachen Nina Jansdotter”

Amen va f-n! Med risk att uppfattas som raljerande, men vad är karriär-coach för jobb? Vad gör Nina i sin yrkesroll? Jag är oklar, men gissar att tanken är att hon ska coacha människor vidare i sina karriärer. Då vore det ju väldigt bra om hon visste vad hon snackar om. Vård och omsorg handlar om att ta hand om individer, att hela trasiga människor, plåstra om, diagnostisera, behandla. Det är ta mig sjutton rätt långt ifrån vad personalfrågor handlar om. En personalare, att arbeta med personalfrågor, är närmare släkting till ekonomen än till läkaren/sjuksköterskan. HR-arbete syftar till syvende och sist om att på ett strategiskt bra sätt säkerställa att personalstyrkan i en organisation kostar så lite som möjligt utan att för den delen tappa i kapacitet. HR-arbete handlar om att få ut så mycket som möjligt ur varje individ så att personalens gruppresultat blir det bästa det kan vara. Kortfattat. HR-arbete är en del i ledet att maximera vinsten för det vinstdrivande organisationer alternativt minimera kostnaderna för icke vinstdrivande organisationer. Eller har jag missuppfattat helt vad HR-avdelningar arbetar med?

Artikeln i Metro avslutas däremot på topp. Tack och lov! Susanne Axelsson som är HR-ansvarig på Botkyrkabyggen säger:

”Det är ett roligt och utvecklande jobb där man får fria händer och möjlighet att påverka en hel organisation”

Bra. Tack, Susanne. Ser fram emot min framtida tjänst som personalchef igen. 🙂

Hur rekrytera bäst?

Rekryteringsbranschen är full av liv. Det rör sig många olika skolor genom branschen och alla hävdar att deras arbetssätt är det ”enda rätta”. Själv står jag som så många gånger förr och väger lite mitt emellan. Gärna med en fot i båten och en fot på bryggan. Försöker förstå allas sidor samtidigt.

Dels har vi skolan Kompetensbaserad rekrytering:

När det gäller kompetensbaserad rekrytering, som bygger på att minska ner de personliga värderingarna och utgå mer ifrån personens kvalifikation att utföra uppgiften, intar man en mer pregmatisk hållning. Tanken är att rekryteraren i största möjliga mån ska undvika sina egna värderingar till förmån för hur personens kompetens matchar arbetsuppgifterna.
Stefan Lidén, VD o grundare av INEED 

Motpolen, a.k.a. det svarta fåret, a.k.a. jävulen inom rekryteringsbranschens skolor har inget namn utan är snarare ett fenomen – Magkänslan:

En professionell rekrytering måste ta hänsyn till följande moment: 
• Rekrytering är marknadsföring. 
• Anställ för framtida utvecklingsbehov och inte enbart på befintliga kunskapskrav 

Om alla förväntningar uppfylls och inga, och då menar jag inga tveksamheter finns kvar, kommer rekryteringen sannolikt att bli lyckad. Vid minsta tveksamhet brukar jag avstå eftersom ”magkänslan” måste vara helt rätt. Just vid rekryteringar är ”magkänslan” starkast och den bästa vägvisaren inför ett val.
Kurt-Ove Åhs Personal dir Siemens, ordf Sveriges HR Förening

Man skulle kunna tänka sig att vi skulle kunna stanna här. Men nej. Vi har även något jag skulle vilja kalla för förändringsskolan, vilket egentligen handlar mer om ett utvecklande av rekryteringsarbetet. Det finns vissa rekryterare som anser att CV-förfarandet är förlegat. De menar att ett CV fokuserar för mycket på historiken, på det som varit. Den gruppen försöker hitta nya sätt att rekrytera och tar hjälp av videofilmer, auditions, sociala nätverk – u name it! De vill förändra och förnya. Som tips på sådana rekryteringsföretag kan jag tipsa om iNEED (videoinspelningar) och Mploy rekrytering (rekrytering via sociala medier).

Mitt i det här virrvarvet av professionella rekryterare befinner sig både kundföretagen som rekryterarna arbetar för och de kandidater som vill få en anställning. Vad säger de om dessa olika skolor? Hur ser de på de olika inriktningarna och dess effekter? Jag har ingen aning. Men jag gissar att kundföretagen vill ha en anställd som ”passar företaget”. Goupthink är inte bra, och en sådan rekrytering är antagligen inte att föredra, men samtidigt. Det är kundföretagen som betalar notan i slutänden. Vem ska få ha det slutgiltiga beslutet? Den som betalar eller den som anser sig veta bäst?

Och kandidaterna? Vad vill de ha? Jag vet inte det heller, men gissar att de vill ha klara direktiv kring vad de förväntas prestera i sin roll för att kunna leverera bra resultat i sin nya anställning? Kan de i annonsen utröna att de passar in? Kul, då söker de antagligen jobbet. Med ett CV, som vissa rekryteringsbolag anser är ointressanta. Eller så får de genomgå massvis med testningar, uppföljningsmöten, 2-3 intervjuer, m.m. Vilket någon stans på vägen tar bort det spännande och intressanta med att söka sig till nya anställningar. Det blir bara en utdragen plåga i slutänden, för många jag har pratat med. När jobbet väl erbjuds till aktuell kandidat är glädjen inte där:

”Vilken jävla process! Det enda de inte gjorde var att dra ned byxorna på mig för att kontrollera min prostata!”
(Kommentar från en nära vän som genomgått en grundlig rekryteringsprocess)

Om jag nu av någon anledning måste välja sida här… Antagligen är det rätt omöjligt för mig i längden att både stå på bryggan och åka med båten… I så fall väljer jag förändringsskolan. Hur framtiden för rekryteringsprocessen kommer att bli vet ingen idag. Men att den behöver förändras, att det här revir-pinkeriet mellan olika skolor och uppfattningar inte gynnar någon förutom rekryterarna och testutvecklarna själva, känner i alla fall jag mig rätt övertygad om…