Introvert eller inte

På morgonen finns det många som njuter av att läsa tidningen. Själv läser jag inte nyheter. Jag förstår inte hur så många kan njuta av att starta sin dag med att läsa om Sveriges och världens hemskheter. Men det är jag det. Det handlar säkert om att jag är för blödig. För intagande och för empatisk. Jag läser sällan om näringslivet heller. Den informationen matas jag ständigt med i min yrkesroll. Jag upplever inte att jag behöver fylla på med mer. Däremot läser jag gärna om kultur. Det är den enda delen av tidningen som får mig att må bra. Som får mig att le och som ger mig lagom mycket stimulans kl 7 på morgonen.

Just nu kör Svd:s kulturbilaga en serie som de kallar ”Inåtvänd”. Igår läste jag första delen och i morse läste jag  ”Introverta ideal är på väg tillbaka”, del två i serien. Det var en artikel om Linus Jonkman och hans insikt om sin introverta sida. Han har själv kommenterat artikeln här.

Jag håller med om det mesta jag läste i SvD. Jag tycker serien är intressant och att introverta personer behöver lyftas fram.

Innan har jag sett mig som en introvert människa som lärt mig förmågan att bete mig som en extrovert person. Jag är i grunden en ”professor-typ” som trivs med att iaktta mer än delta, jag trivs med en bra bok, en skön soffa, några tända ljus och en trevlig vän. Det har inte varit helt enkelt för mig att vara sådan. Jag kommer från en familj där de övriga är tvärtom. Min mamma gillade inte att jag satt hemma och återhämtade mig i ensamheten efter skolan utan undrade ofta varför jag inte var ute och lekte med mina klasskompisar. Min övertygelse var att ”hallå, jag har hängt med mina kompisar hela dagen i skolan, kan jag inte bara få vara nu?” Men det var inte vad jag sa till mamma. Istället gick jag och ringde kompisar för att hitta någon att busa med. För det var vad jag förväntades vilja göra.

Idag är jag äldre och något visare. Idag har jag insett att jag – för att kunna vara den trevliga och utåtriktade person jag oftast är – MÅSTE jag få tid i lugn, ro och tystnad för återhämtning. Jag älskar människor. För mig är det både enkelt och roligt att umgås med andra. Men jag är lite periodare vad gäller hur många åt gången jag umgås med. Nu är jag inne i en period när jag gärna umgås med människor i småskaligheten, vilket jag gissar hänger ihop med att jag pratar med människor hela dagarna på jobbet. Vilket jag gillar! Missförstå mig inte på den punkten.

Men. I SvD:s artikel idag reagerade jag faktiskt på Jonkmans formulering Vi introverta pratar inte så mycket.  Är det allmängiltigt att introverta inte pratar mycket? Jag har nog snarare tänkt att de som är introverta pratar, men med några få personer åt gången. Eller handlar det mer om blyghet då? För mig är blyghet när någon är tystlåten och inte vågar prata med andra. Är det just det som är att vara introvert – att våga/kunna prata med alla, men att inte ha så mycket att förmedla?

En gång berättade någon att introverta har så hög aktivitet på sin insida att det inte finns så mycket resurser kvar till att agera utåt. Jonkman är inne på samma tema när han i sitt blogginlägg avslutar med Att “en introvert har sin värld på insidan” är det mest beskrivande jag tycker mig har hört för vårt tillstånd. Jag gillar den tanken. Men samtidigt får den mig att fundera på vad det säger om extroverta…

Blir enad front detsamma som lågt i tak?

Under kvällen snubblade jag in på HRbloggen.se och deras inlägg Tystnaden på jobbet som skrevs i april 2012. Affi Kölevik skriver om de olika effekterna som den ökande rädslan för att säga sina synpunkter på jobbet kan ge. Jag refererar lite kvickt hennes inlägg nedan:

För medarbetarna: En människa som inte får uttrycka sin åsikter känner sig tillplattad, förminskad, och blir hämmad. Att bli tystad är att bli osynliggjord. För cheferna: En chef som har tysta medarbetare blir inte sporrad. Nickande rädda ja-sägare bidrar inte till utvecklingen. För organisationerna: En organisation med tysta medarbetare som inte våga säga sin mening eller komma med synpunkter får också medarbetare som håller inne med idéer och förbättringsförslag. Innovationsklimatet blir uselt. Det är alltså inte bra för organisationen. Inte bra för chefen. Inte bra för den anställde. Varför blir det då så här?

Ja. Det är en bra och väldigt befogad fråga. För inte allt för längesen fick jag höra talas om en mellanchef på ett bolag där en av mina vänner arbetar som uttryckt ”För mycket synpunkter på verksamheten kommer att tolkas som illojalitet”. PUNKT. Nu kan jag förstås inte garantera sanningshalten i det påståendet då det är andrahandsinformation jag tog del av. Men ändå. Varför blir det så här?

En tanke som kommer till mig är den devis som vi arbetsledare på Clas Ohlson arbetade efter: ”Vi måste visa upp en enad front!” Vilket i praktiken innebar att hur olika vi än tyckte om de beslut och riktmärken vi skulle följa så skulle våra medarbetare inte märka av de skillnaderna i det dagliga arbetet. Sådana problem diskuterade vi istället på våra arbetsledar-möten. För mig var det en självklarhet då. Men nu ser jag att det arbetssättet kan ha gett intrycket av att inte heller våra medarbetare fick tycka annorlunda, eller ens reagera på de förändringar som uppstod. Det var i alla fall inte mitt syfte med den enade fronten. Mitt syfte var tydlighet, produktivitet och effektivitet.

Jag tror att många företagsledare och mellanchefer tänker på liknande sätt. De vill förenkla informationen så att den tas emot bra av kollegor så att det som behöver göras blir gjort. I min naivitet vill jag tro att dessa ledare tänker på verksamhetens bästa (och däribland även personalens bästa) och inte på att sänka taket i organisationen eller tvinga in sina medarbetare i leden igen. Även om slutresultatet i praktiken kan ha inneburit just det sistnämnda.

Kanske är det därför det blivit så här?

Har du tappat gnistan?

Idag fick jag ett sånt där nyhetsbrev från en av grupperna jag är medlem i från LinkedIn. Då jag arbetar med att söka talanger är jag medlem i en hel del grupper och får en hel del nyhetsbrev. Många passerar direkt från min inbox till papperskorgen utan någon som helst uppmärksamhet från mig. Men det här mejlet var det annorlunda med. Det var från gruppen Linked:HR och texten löd:

Dear Colleague,
Remember you first day at work? You were probably excited. You wanted to succeed. You were confident that you would do great, that you would find camaraderie, that this “was it.” Hopefully, the spark is still there. Maybe you’re one of the lucky ones… those who welcome Mondays as adventure days, those who feel that their work is meaningful and valuable.

I’m curious, however, about *that* moment. The moment in which you realized that you lost the “light in your eyes.” The moment in which you acknowledged: “It’s official: I’m disengaged.”

Some will tell you that your manager is responsible for most of your woes. For instance, today I read in “Linking Learning to Talent Management” (sponsored by Skillsoft, download athttp://bit.ly/LHRtalent5 ): “This has been documented in research so many times that it’s become a cliché: People don’t leave companies. They leave managers.”

I doubt, however, that the managers are the sole culprits. Oh yes… they matter. We’ve had a great discussion recently on “engaging leaders” – how they impact one’s sense of meaningfulness and safety at work. However, managers do not operate in a vacuum. They are, instead, part of a cultural system that imposes constraints or rewards on certain behaviors and attitudes. The “blame the manager” game can only go so far.

Here is, therefore, my question for the week:
Think about the time in which you realized that you were no longer engaged. Can you pinpoint the most important factors impacting your “moment of disengagement”? What took away the “spark in your eye”?

Den första tanken som for genom mitt huvud när jag hade läst klart var ”Om en person känner så här kring sitt arbete, varför har den personen inte bytt antingen arbetsuppgifter eller arbetsplats?” Jag vet inte om det är så att jag är ett barn av min tid – generationen som har svårt att bli vuxen och ta ansvar om vi ska tro generationen innan oss – men för mig skulle det vara otänkbart att arbeta kvar i en roll eller på en arbetsplats någon längre tid om jag inte  längre kände engagemang för det arbete jag skulle utföra. Hur bra bli kvaliteten på mitt utförda arbete om jag har tappat stinget?

Samtidigt är det ju så att de flesta arbetsgrupper har någon eller några som har tappat gnistan och engagemanget. Ni vet, de där personerna som lägger mer tid på att gnälla på problem i organisationen istället för att lägga energin på att ta sig runt och förbi hindret. De där som väljer att se utveckling och förändring som nederlag innan projekt ens dragits igång. Vad driver de här människorna? Vad är det som får dem att gå upp och gå till ett arbete som får dem att vilja vara någon annanstans varje dag? Hur lyckas de blunda för alla andra möjligheter de skulle kunna ha?

Arbetssökande gick å blev nyanställd

Jag har börjat arbeta jag. Min anställning är som researcher på ett stort rekryterings- och konsultbolag, och ja: Den rollen är så luddig som den låter. Men samtidigt glasklar. Mitt uppdrag är att söka kandidater. Sen hur jag väljer att söka kandidater är upp till mig verkar det som, så länge jag levererar så många kandidater som de behöver. Ja, jo, helst ännu fler, men ja, ni fattar.

Nu för tiden har jag alltså fullt upp med att lära mig min arbetsgivares datasystem, det blir lätt några stycken. Samtidigt försöker jag bli en ännu bättre hejare på att använda sociala medier och nätverka på nätet och utanför. Ska dessutom lära mig ekonomernas olika yrkesroller vilka jag i början inte förstod skillnaden på. Har bättre koll nu, men jösses. När utgångsläget var att en ekonom är en ekonom är en ekonom förstår ni kanske att jag har en bit kvar.

När jag kommer hem efter jobbet… däckar jag. Arbetar, äter, sover är vad jag fyller mina dagar med. Världens roligaste sällskap – jajjamen! Det där med att Twittra, Facebooka eller blogga får snällt vänta lite, till när jag börjar bli varm i kläderna och därför har energi kvar när jag kommer hem. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Helt klart är i alla fall att arbete är bra för själen och självkänslan. Jag får lära mig nya saker och samtidigt bidra med mina kunskaper och erfarenheter, jag får möjlighet att utmana mig själv och har återupptäckt glädjen i att klara mina deadlines. Att jag dessutom hamnat på ett ställe där jag har väldans bra kollegor… Får jag ha det så här bra? Är det verkligen möjligt? Vill inte riktigt nypa mig i armen för att testa det heller…

Jag är fortfarande ”Ny på jobbet” (minns ni de där skyltarna?) och når inte alls mina mål. Å andra sidan är jag bara inne på vecka nr 3. Jag försöker att inte pressa mig själv FÖR hårt. Men samtidigt har det blivit väldigt tydligt sen jag började på jobbet att jag är ännu en av didäringa prestationsprinsessorna… Det stör mig för jag trodde nog att jag var bättre än så. Jag VET bättre än att vara en prestationsprinsessa men jag ÄR inte bättre än så. Men jag KAN BLI. Så nu pågår projektet ”Behåll min integritet och mitt egenvärde trots att jag är ny på jobbet”. Än så länge misslyckas jag fatalt med det projektet, men å andra sidan påbörjade jag det igår. 😉

 

Rolig historia eller sanning?

Ramlade över en tankeställare under julhelgen. Den här gången från ett så finlitterärt verk som ”Herrarnas Lyckliga Dassbok”:

Ett svenskt och ett japanskt företag bestämde sig för att utkämpa en årlig roddtävling med åttamannalag. Bägge manskapen tränade länge och när dagen för kapprodden kom var båda lagen i absolut toppform. Men japanerna vann med ett försprång på 1 km.

Efter nederlaget var moralen i botten hos det svenska laget. Högsta ledningen beslutade att man skulle vinna nästa år och tillsatte en projektgrupp som skulle undersöka problemet. Projektgruppen upptäckte efter mycket analyserande att japanerna hade sju man som rodde och en som styrde, medan det svenska laget hade en man som rodde och sju som styrde.

I denna krissituation visade ledningsgruppen prov på avsevärd handlingskraft. Man engagerade en konsultfirma som skulle undersöka strukturen  i det svenska laget. Experterna kom efter flera månaders arbete fram till slutsatsen att det var för många som styrde och för få som rodde.

Mot bakgrund av experternas rapport genomfördes omedelbart förändringar i lagstrukturen. Nu hade man fyra styrmän, två överstestyrmän, en styrledare och en roddare. Dessutom införde man ett poängssystem för att motivera roddaren:
– Vi måste utvidga hans arbetsområde och ge honom mera ansvar.

Året därpå vann japanerna med ett försprång på 2 km.

Det svenska bolaget avskedade roddaren med hänvisning till dålig arbetsprestation, men betalade ut en bonus till ledningen som uppskattning för dom stora ansträngningar den lagt ner.

Konsultfirman utarbetade en ny analys, varav man drog slutsatsen att man hade valt rätt taktik och att motivationen också var god, och att det alltså måste vara materialet som behövde förbättras. Idag är det svenska bolaget i färd med att utveckla en ny båt.