Idag läste jag i Veckans Affärer om Annika Falkengren och hennes fina ersättning för sitt arbete som SEB:s chef: ”Hon fördubblade sin inkomst – igen”
Mycket kan sägas om höga löner. Personligen tycker jag att det kan vara problematiskt med, i mina ögon, ologiskt höga ersättningsnivåer ihop med stora bonusar och pensionsavtal. Min tanke brukar landa någonstans i ”vems utförda arbete kan vara värt så stora summor. Vad har denne person lyckats åstadkommit för att vara värd en så stor summa”?
Samtidigt inser jag att personen som får ersättningen har mer än en vettig förklaring till varför just de är värda den stora summan. Risken är till och med hög att jag skulle köpa argumenten om jag fick dem serverade på ett vettigt sätt.
Just i det här fallet är jag faktiskt lite smyg-imponerad. Som gammal jämställdhets-kämpinna gläds jag över att det är just en kvinna som leder bankdirektörernas liga, att det är en kvinna som är den bankchef i Sverige som har överlägset högst inkomst.
Samtidigt kvarstår frågorna. Vad har hon uträttat som är så fantastiskt (höll på att skriva fanatiskt, vilket också kan passa in) mycket bättre än många andra chefer/ledare? Någon som känner sig manad att förklara det här för mig?
