Stigma o mobbing

”ett förakt mot grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen”

Ju mer jag funderar på det här med sociologisk stigmatisering desto mer övertygad blir jag om att jag har svårt att vara en del av en samhällsnorm. Det där att vara vanlig, som alla andra, försvinna in i massan, är något som jag i perioder av mitt liv har eftertraktat men inte kunnat upprätthålla på längre sikt. Jag är en nomad, en vandringsmänniska, en person som är oförmögen att stå still och leva mitt liv i ett statiskt tillstånd. Jag är i ständig rörelse oberoende av om det är frivilligt eller tvångsmässigt. Kvicksilver. Rastlöshet. Nyfikenhet. Febrig.

Jag är inte en total normbrytare utan håller mig mer på gränsen för vad som är socialt accepterat. Lite som att vilja gå så nära klippkanten som möjligt utan att ramla ned. En del människor förstår inte tjusningen med att ”nästan ramla över kanten” medan en del andra blir antingen avundsjuka eller triggade att vilja vara ännu närmare kanten än jag redan befinner mig. Hur eller hur. Det jag vill med mitt ibland utmanande sätt att leva är att påverka andra människor att utmana sig själva och sina invanda rutinmässiga tankemönster.

Det är mitt eget mål, men det är inte alltid vad jag åstadkommer. Ibland provocerar jag. PUNKT. Jag skadar mina medmänniskor istället för att utveckla dem. Då svider det till hos mig, då kostar det på och ibland är priset för högt. Både för mig och för andra. När jag utmanar andras tankesätt riskerar jag mer än jag vill kännas vid. Jag utsätter mig själv för ett strålkastarljus jag egentligen inte trivs i. Jag beskådas och bedöms. Något jag inte heller är bekväm med. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är väl medveten om att jag inte är älskad av alla. Eller ens omtyckt. Jag vill gärna hävda att det inte rör mig i ryggen, att det är de andras förlust. Men så är det förstås inte, så upplever jag det inte alls på insidan. Föraktet som kommer från den sociologiska stigmatiseringen svider.

Det är här mina funderingar kring stigmatisering kommer in, och de beblandar sig med mina tankar kring mobbning på arbetsplatser.

Många gånger har jag stått frågande kring fenomenet mobbning på arbetsplatser. Hallå. Vuxna människor gör barnsliga saker mot varandra. Min frågeställning landar ofta i ”hur kan vuxna människor bete sig så urbota dumt och ogenomtänkt?” Med barn som mobbar andra barn finns ju någon form av förklaring i ”de är så unga, de förstår inte bättre”.

Stigmatiseringen av enskilda individer på en arbetsplats är för mig ett tydligt tecken på att den rådande organisationskulturen inte innefattar vare sig respekt, acceptans eller förståelse. Att mobbning-problematiken sedan inte tas tag i av vare sig andra medarbetare eller ledning visar än tydligare på en rädsla att själv riskera att bli en av de stigmatiserade. En rädsla som även den grundar sig i en oförlåtande organisationskultur som jag ser det. Lösningen kring mobbningproblem på både arbetsplats och skolor fokuseras ofta på att förflytta den som blivit mobbad. Den lösningsformen har retat gallfeber på mig många gånger under åren: ”Inte nog med att individen behövt utstå dålig behandling, när försök till lösning ska ske är lösningen att putta samma individ ännu mer åt sidan, ut ur gemenskap och grupptillhörighet..?”

Nu ser jag det annorlunda. En person som stått ut med att varje dag möta förakt, hårda ord, hån och gud vet allt, bör inte tvingas arbeta kvar i en oförlåtande organisationskultur tillsammans med sina plågoandar. Den personen bör istället snabbt förflyttas till en arbetsplats med en bra organisationskultur, där medarbetare och ledning använder just respekt och acceptans som ledord. På så sätt ges en möjlighet för den stigmatiserade och mobbade individen att landa, att hitta sig själv, att hela såren som faktiskt uppstår vid stigmatisering.

Samhället har hårdnat. Kravet på konformitet likaså. Homogena arbetsgrupper blir allt vanligare men samtidigt mer problematiskt med tanke på att samhället inte ser ut så längre. Det känns som att vi i Sverige fastnat i ett läge där vi krampaktigt håller fast vid en förlorad tid, ett förlorat samhälle. Vi håller fast i det gamla via social kontroll, övervakning, rädsla och detaljstyrning. När är vi redo för den nya tiden? För det nya samhället?

Olikheter föder utveckling. Olikheter behövs.

Alla behövs!

Jag är en förespråkare av mångfald. Min syn på grupper är att en grupp fungerar bättre/presterar bättre resultat om individerna i gruppen kommer från olika bakgrunder, har olika yrkesinriktningar och har olika referensramar att utgå ifrån.

I den bästa av världar behövs alltså alla typer av människor.

Hur kommer det sig då att jag själv arbetat så hårt med att förändra mig själv ”för att platsa bättre”? Hur kommer det sig att min egen idé om mångfald gäller alla utom mig själv?

Well, det ska bli ändring på det nu…

Politisk korrekthet

Tidigare har jag nämnt begrepp/ord som jag tycker mindre om än andra. Politisk korrekthet är ännu ett sådan begrepp. Jag verkar ha drabbats av en PK-allergi och jag får för mig att jag uppfattar vad människor har för intentioner när de använder sig av det. Självfallet är det så att jag bara ser det jag vill se, alternativt inte vill se.

En artikel i Göteborgs-Posten beskrev att en lärare stängde ned sin blogg och artikeln fick mig att börja fundera kring det här med PK igen. En sökning på Wikipedia gjorde mig inte mycket smartare:

Politisk korrekthet (ibland förkortat PK eller pk) är en kritisk term som ofta används om ett medvetet införande av nya uttryck, vars syfte är att förändra attityder eller vara så neutrala som möjligt.

Det är inte ”nya uttryck” jag ansett vara PK, däremot sluttampen ”vara så neutrala som möjligt”. Det jag vill kalla för PK är den retorik som vissa personer använder sig av för att få andra människor att känna sig idiotiska och skamsna för att de uttrycker en åsikt de har. Kanske är det jag som rör mig i kretsar där domar och förmaningar är mer vanligt förekommande, men jag har en upplevelse av att samhället jag lever i (Sverige) är mer oförlåtande och nedtryckande nu än förr.

Många riskerar sin anställning för en felaktig/ogenomtänkt statusrad på Facebook,  riskerar att förlora vänner genom att rösta på ”fel” parti i riksdagen, riskerar social utfrysning genom att ha en egen, felaktig/”obekväm” åsikt, osv. Detta har mynnat ut i en osäkerhet hos många. Politisk korrekthet är för mig något som används när en rädsla för att sticka ut, för att ha en åsikt eller synvinkel som inte överensstämmer med ”massan”, uppstår. Trots att jag stör mig på det, vore det lögn att skriva att jag inte är påverkad. Jag är nyanställd hos ett företag nu. Jag känner av vibbar, jag tolkar beteenden, jag försöker passa in så bra jag kan. Men samtidigt försöker jag vara tydlig med vem jag är. Men inom vissa ramar. Härlig balansgång det där!

För att återknyta till vad jag reagerade på i artikeln gällande den nedstängda bloggen: Läraren (varför känns det som att jag inte får skriva lärarinnan, men läraren går bra?) hade en god tanke med bloggen. Eleverna skulle få öva sig i att argumentera kring ett ämne. De skulle öva sig i retorik och övertygande genom att läsa texter och sedan argumentera för sin åsikt. Den här goda ursprungsidén nämns i artikeln, men uppmärksammas inte särskilt. Det som uppmärksammas är vad texterna som eleverna skulle reagera på handlade om.

Sure, texterna kunde visst ha handlat om hur man klipper rosor eller äppelträd, eller något annat ”ofarligt”. Men hur mycket hade eleverna lärt sig om argumentation då?

Sen kan jag hålla med om att det var rätt klantigt att läraren inte hade kontroll över att allmänheten kunde läsa allt som stod i bloggen. Samtidigt är jag också medveten om att de yngre generationerna inte är lika nojiga över sådant som deras föräldrar är…

Att rektorn tvingade läraren stänga ned bloggen handlar, som jag tolkar det, om en rädsla från dennes sida att sticka ut. Rektorn vill inte bli inskriven i historieböckerna som personen som inte hade kontroll över verksamheten.

Men är kontroll alltid det bästa? Är PK den nya gyllene regeln? Vad händer egentligen med ett samhälle, en organisation, en grupp om alla tänker och gör likadant? Det kan ju vara värt att tänka lite extra på…