90-talister och jämställdheten

Häromdagen diskuterade jag och en vän jämställdhetsfrågor. Själv sitter jag inne på en stor hat-kärlek till genusfrågor som sådana. Jag gillar inte kategorier på folk, fenomenet att dela in människor här eller där innebär mest grova förenklingar. Bara för att jag är kvinna innebär det inte att jag nödvändigtvis att jag är ”typiskt kvinnlig”. Samtidigt anser jag att män och kvinnor har olika förutsättningar, vi fostras ofta olika, vi leker ofta olika lekar, vi gillar ofta olika typer av musik och filmer. Det finns självklart orsaker till att det ser ut så här och de orsakerna känner jag behöver diskuteras.

Så. Vi diskuterade. Jag blir lite smått rabiat när kvinnor behandlas annorlunda än män. Jag ogillar skarpt våpiga kvinnor. Ni vet, ”Åh, nej, jag kan inte, kan inte du, stora starka karl, hjälpa mig…!” Sådana kvinnor drar tillbaka klockan i flera år, utan att ens veta om det. Jag känner stor tacksamhet för de kvinnor som tidigare kämpat mot olika normer, som blivit hånade och hatade för att jag skulle kunna t ex rösta, gå på universitetet eller över huvud taget arbeta.

I den här diskussionen kom vi in på 90-talisterna. Vet 90-talisterna ens om att ”kvinnor kan!” ? I min första spontana tanke upplevde jag att 90-talisterna är ytliga, våpiga och bortskämda. Det skulle, i min värld, tala emot att 90-talister har någon som helst koll på jämställdheten. Efteråt kände jag mig gammalmodig och dömande. Vad sjutton. Ska man inte kunna vara aktiv kvinnorättskämpe bara för att man vill ha renrakade ben (förlåt, vaxade menar jag) välstylat hår och perfekt sminkning. Klart man kan!

Men så läste jag det här:

Kairos Future – Pressmeddelande Min bild av Drömsamhället – 3 mars – Mynewsdesk.

93% tycker det är viktigt att känna sig fri, men denna frihet tycks innebära att man överlag inrättar sig i traditionella levnadsmönster”, säger Anna Kiefer, Director Kairos Future International. ”Att få ett bra jobb, att hitta den rätta, få barn och fint boende är tonåringarnas framtidsdröm på 00-talet.”

Känns dessvärre som att min första instinkt om unga människor idag var mer rätt än min andra…

Irriterad

I lokaltidningen Barometern-OT hittade jag en artikel som handlade om att butiksarbete kan vara slitsamt. Duh! Var min första tanke. Ska det vara en nyhet?

Av någon anledning läste jag ändå vidare och i slutet av texten kom ändå något som var nytt för mig:

…det är svårt att få sina fysiska skador klassade som arbetsskador eftersom Försäkringskassan betraktar arbetet som ”lätt och rörligt”

Det är då själva f-n! Försäkringskassans regelverk har gjort det igen. Eller jag vet inte, kanske är det akademiska tjänstemän man borde gå på, alltså sådana som mig själv. De som gjort Försäkringskassans regelverk har uppenbarligen inte arbetat heltid i någon butik någon längre tid och har definitivt inte gjort det i en matvarubutik.

Sen går mina tankar obönhörligt till genusperspektivet, vare sig jag vill eller inte. Om män slitits ut på samma sätt i butiker som kvinnor nu gjorts – skulle Försäkringskassans felaktiga kategorisering av arbetsuppgifternas påfrestningar kvarstå då? Vad är det som gör att det är OK att ignorera kvinnors obehag och kvinnors upplevelser? Varifrån kommer den samhälleliga diskursen som säger att kvinnors röster är mindre värda?

Ja, jag tar i. Ja, jag överreagerar och raljerar en aning. Men ändå. Faktum kvarstår. Kvinnor får ofta kämpa hårdare för samma respekt, kvinnor får oftare än män stå ut med sexuella trakasserier, kvinnor får oftare än män stå tillbaka för ”familjens skull”, kvinnor får oftare än män en sämre pension, kvinnor får oftare än män en lite mindre rolig tillvaro.  Varför ses det fortfarande som OK?

Att Försäkringskassans styrdokument behöver ses över är ingen nyhet. Att kvinnors roll i samhället helst är att ta hand om barn, hem och sjuka äldre anhöriga (och dessutom utan ersättning) är inte heller nytt. Kanske borde jag inte ha blivit förvånad alls…