Frihetens komplexitet

Ikväll hittade jag ett blogginlägg bland mina utkast som jag skrev redan 2015-11-24. Normalt när jag tittar på mina utkast brukar det mest vara små tankefrön som jag tror att jag själv ska förstå vad jag menade med senare. Det gör jag sällan. Men den här texten, den hängde ihop. Berörde mig trots att jag själv skrivit det. Behövde knappt redigera den alls:

Jag är en fri människa.

När jag läser min översta rad i inlägget verkar det så självklart. Men i mitt huvud, i mitt hjärta och min själ har jag känt mig inlåst stora delar av livet. Jag har, ända sedan jag var barn, arbetat ihärdigt med att vara den bästa personen som min omgivning kunnat få.

Det började tidigt. Jag minns inte ens hur liten jag var när jag bestämde mig för att försöka bli den bästa dotter mina föräldrar kunde ha. Troligen 6-7 år någon gång. ”Den bästa dottern” som jag bestämt mig för att bli var däremot inte den bästa jag kunde vara utifrån de förutsättningar som ödet/Gud eller gener givit mig. Nej, jag valde att bli den bästa dottern utifrån vad jag uppfattade att mina föräldrar eller andra önskade sig. Jag tog ingen som helst hänsyn till mina förmågor, mina begränsningar eller liknande. Redan som barn slutade jag därför att prioritera mig själv. Min önskan att underlätta mina föräldrars tillvaro var så hög att jag inte insåg att jag nog borde ha egna drömmar eller se till mina egna behov. För att bättre lyckas vara allt det där som jag gissade mig till att de andra önskade att jag skulle vara skapade jag tidigt regler för hur mitt beteende skulle vara.

Så här i efterhand kommer jag ofta på mig själv med att tycka att min tillvaro som barn mest handlade om att följa regler. Som barn är ju livet liksom inrutat i regler på många sätt. Föräldrarna hade sina regler för min tillvaro, skolan hade sina regler och kyrkan hade sina. Ibland fick jag fnatt och började/försökte trotsa några av reglerna, men mestadels följde jag dem. Som en robot. Efter bästa förmåga. Emellanåt som en trotsig och högljudd robot i och för sig…

Självklart misslyckades jag med jämna mellanrum. Misslyckanden som efterföljdes av hårt fördömande av mig själv. Men träning ger färdighet så efter åratals träning är jag idag rätt instinktiv i mina anpassningar efter min omvärld. Jag läser av, registrerar och adopterar beteende på ett par sekunder och har ofta undvikt, om möjligt, nya, och för mig otränade, scenarion där jag inte haft möjlighet att förbereda mig för vad som kan komma. Den där osäkerheten har skrämt mig för jag har varit så övertygad om att andra ska se mig istället för den polerade ytan jag gärna velat visa upp som jag.

Jag har alltså levt många stycken av mitt liv väldigt regelstyrt. Jag har format mitt liv efter regler och formalia, har gärna velat vara korrekt och uppfattas som en kapabel, klok och begåvad människa. Ska jag vara helt ärlig vill jag helst uppfattas som snäppet bättre än de flesta andra. Jag är nöjd utan det, men mår extra bra när jag märker att jag lyckats. Lite förmer… Det där som man i Sverige inte ska vilja vara. Jag är det inte och jag vet det väl, men jag gillar att låtsas att jag är det. ”Fake it til u make it” är ett måtto jag hoppats ska vara sant i många olika situationer. Det händer att det funkar. På gott och ont.

Tillbaka till var inlägget började med. Känslan av att vara fri. Jag är fri att göra vad jag vill. Hur jag vill. När jag vill. Hur kommer det sig då att jag har så svårt för att nyttja den friheten? Jag behöver öva mig själv i att öppna upp mitt sinne. Våga utnyttja min möjlighet att vara FRI, tänka fritt, välja fritt. Sluta att vara så korrekt och duktig att jag själv till slut ledsnar totalt och sparkar bakut. Sluta vara så anpassningsbar så att jag själv går sönder. Sluta ta så stor hänsyn till andra att jag tillslut inte själv får plats i mitt eget liv.

En nära vän frågade mig tidigt i vår relation: ”Nu hör jag dig säga vad andra vill att du ska göra, men vad vill DU?” och som fick mitt spontana svar: ”Vill och vill? Hur skulle världen se ut om alla sprang runt och VILLE saker hela tiden? Då skulle ju ingenting funka. Några av oss måste faktiskt ta ansvar!”

Han vill fortfarande veta vad jag vill. Den stora skillnaden nu är jag också vill veta…

Det är fascinerande att hitta text om mig själv som jag skrivit i en helt annan situation i livet. I efterhand kan jag meddela att jag tror mig ha blivit aningens bättre på det här med att släppa mina regler, bjuda på mig själv, sänka min gard, våga visa att jag inte kan allt eller har koll på allt jag kanske borde. Jag har däremot fortfarande väldigt svårt att synka vilja/borde, önskningar/vad som är möjligt, känslor/logik. När jag får frågan om vad jag vill kan jag fortfarande inte svara, för jag tänker och känner samtidigt. Dessvärre hänger de svaren sällan ihop.

Bild lånad från Smolk.se

Bild lånad från Smolk.se

Det är dagarna som går som är livet

På Facebook har jag nyligen gått med i en grupp för vuxna med ADHD. Den här bilden, från Mia Skäringer:s instagramkonto delades där och den fastnade i mitt  medvetande:

miaskaringerlazar

Tidigare har jag försökt förklara det här för min man. Jag har formulerat det som att jag i stort sett varje dag vaknar som ett helt blankt blad. Det innebär att jag varje dag måste börja om från början. Jag behöver påminna mig själv om vem jag är, vem jag vill bli, var jag arbetar, vad jag arbetar med, vilka mina ståndpunkter och grundvärderingar är, vilka mina viktiga relationer är, vilka mål jag har på kort sikt och på lång sikt. Min hjärna startar helt enkelt dagen med att återställa systemet till ungefär där jag var igår när jag gick och la mig.

Visst har jag perioder då jag verkligen måste komma ihåg saker från dag till dag. Det kan vara allt från projekt på arbetet, omhändertagande av anhöriga, sångtexter som måste sitta kvar i huvudet till ett framträdande, etc. Vid dessa tillfällen löser min hjärna det genom att inte låta mig sova. Alls. Hur länge jag än ligger i sängen eller hur många får jag än har räknat. Klarvaken. Kanske slumrar till i några minuter för att vakna vid ”insomningsrycket”, men i stort har jag knappt sovit på hela natten. Det kan pågå i många nätter, veckor… Det finns tack och lov hjälpmedel för överaktiva hjärnsynapser.

För att återgå till mina ”normala dagar”: Systemåterställningen jag berättade om ovan brukar gå rätt så fort. Någonstans mellan morgonduschen och frukost är mitt system redo för en ny dag.

Men vissa dagar är det som att systemåterställningen hänger sig. Dessa dagar blir rörigare än vanligt, konstigare och jag känner mig än mer udda och utanför än på vanliga dagar (utanförskapet är min ständiga livskamrat). Visst hjälper det till viss del att kolla i min kalender vad som ska ske den dagen, men det är ju bara lösa tegelstenar. Utan murbruket där emellan, det som är jag, funkar det ändå inte. De dagarna drar jag fram ett av mina favoritmotton: ”Fake it ‘til you make it!” Det går bra att fejka emellanåt, för jag vet att det bara är tillfälligt. Förr i livet var det nästan varje dag. Nuförtiden är det bara på dåliga dagar. De dåliga dagarna är ändå rätt så få nu. Jag är tacksam!

Så. Adhd är min vän och min ovän. För varje framsida finns det en baksida. När jag medicinerar för att få bort baksidorna tappar jag frustrerande nog även delar av framsidorna.

Adhd-gruppen på Facebook har hjälpt mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ana. Det att få dela med mig att mina lärdomar och ta del av andras… Insikten om att det utanförskap jag ständigt upplevt, upplevs av så många andra (även om vi alla har vår egen unika livshistoria och upplevelse förstås)… Det helar. Jag läker. Jag förlåter mig själv.

Med denna insikt firar jag påsk med min familj. Det är en familj som är brokig och annorlunda på flera sätt. Och jag älskar den/er! ❤

Glad påsk!

hand-painted-easter-eggs-P