Rubriken till detta blogginlägg är ett citat från Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Med lån av hennes ordval kan jag därför meddela att jag ÄR ADHD.

Jag har förnekat det länge.

Å ena sidan har jag sedan barnsben upplevt att jag är annorlunda, att jag inte reagerar och tänker som många av mina kompisar gjort. Å andra sidan har jag arbetat så hårt med att mörka mina besvär, så det inte skulle märkas så mycket, att jag inte ens kom på att det jag upplevde var något som kunde förklaras eller diagnostiseras. För mig var det solklart. Jag ansåg mig själv vara glömsk, oseriös, ointresserad, ofokuserad, obildbar, klumpig, alldeles för pratig, gränslös, ett matvrak i kombination med socker-och kaffeberoende. Om jag bara lyckades korrigera, begränsa mig själv när det gällde det skulle jag vara som de andra. Eller åtminstone skulle de andra inte märka att jag inte var som dem.

Visst, jag ansåg mig också vara kreativ, idérik, envis, nytänkande, övertygande, orädd i kontakter med nya människor, spontan, nyfiken, inspirerande, flexibel. En rätt kul tjej att umgås med. I lagom doser. Jag var smärtsamt medveten om att många skulle upptäcka att för mycket umgänge med mig skulle ge dem för mycket av det goda. Därför har jag blivit rätt duktig på att hålla distans till andra människor. I perioder lite för duktig.

Större delen av mitt liv har jag alltså spenderat med att skapa strategier för mig själv och hur jag beter mig med och förhåller mig till andra människor. Det har funkat bra. Riktigt bra till och med. Jag får tacka min ”over achiever”-instinkt för det, leverans är min grej och jag har levererat en normal person till min omgivning i väldigt många år nu.

Men i höstas orkade jag inte längre. Efter en hel dels velande, samtal med sambon som också stöttat och uppmuntrat mig mycket, tog jag mod till mig och kontaktade min husläkarmottagning. Nu har det gått några månader, jag har träffat fler läkare och jag har precis börjat medicinera med Concerta (vilket troligen kommer generera ett helt eget inlägg eller mer).

Jag är nöjd med mig själv att jag äntligen vågade se mig själv i spegeln på riktigt, såg sanningen i vitögat, att jag sökte hjälp och gav mig själv möjligheten till en drägligare vardag och tillvaro. Min kropp och knopp har egentligen ropat på mig länge att lösa problemet, men envisheten i mig har stretat emot.

Jag ville verkligen inte vara ADHD.  Jag ville verkligen, VERKLIGEN, inte vara ADHD. Men nu är jag det… och jag har lovat mig själv att sluta mörka vem jag är.

Så. Här är jag. Jag är ADHD.