Pappa vs Kalmar kommun: 0-1

Som jag tidigare nämnt har min pappa brottats med Parkinsons sjukdom. Det har varit en tuff resa för honom med många missförstånd och en hemtjänst som inte anser de har kompetensen nog att ge den omvårdnad han behöver och en LSS-handläggare vid både Nybro och Kalmar kommun som inte förstått omfattningen av pappas behov.

Våren 2013 gav äntligen LSS-handläggaren från Kalmar kommun med sig och godkände att pappa skulle få personlig assistans dygnet runt. Det som försenat det beslutet var att LSS-handläggaren tidigare missförstått de läkarintyg vi återkommande lämnade in för att påvisa pappas ökade behov av omvårdnad. Självklart ville hon inte förstå läkarintygen då det skulle innebära ökad kostnad för hennes kostnadsställe. Vem vill godkänna sånt?

Visst, vi anhöriga kunde säkert ha bråkat vidare om det misstag som LSS-handläggarens missförstånd innebar. Särskilt med tanke på att en av pappas specialistläkare vid Universitetssjukhuset i Linköping nämnde att Landstinget i Kalmar län var det svåraste landstinget hon hade att samarbeta med vad gällde ekonomiska frågor. Ett litet referat från vår konversation: ”Jag kan inte ens förmå Landstinget i Kalmar län att godkänna en parkeringsbiljett åt en av våra gemensamma patienter. Mitt råd: om du blir kroniskt sjuk – lämna Kalmar”.

Hur eller hur, istället för att bråka vidare med Kalmar kommun glada blev vi istället glada över att pappa ÄNTLIGEN skulle kunna leva sitt liv mer som friska människor gör. Framförallt skulle han ÄNTLIGEN slippa alla dessa fallolyckor som orsakat honom många blåmärken, stukningar, resor till akuten – ibland med polisbil (på tal om kostnader…) osv.

I juni 2013 flyttade vi pappa till en lägenhet som var bättre lämpad för både honom och hans personliga assistenter. Allt såg ut som att det skulle kunna bli riktigt bra framöver.

Då.

Häromveckan begravde min bror och jag vår pappa. Pappa hann bara bo i nya lägenheten någon vecka. Övrig tid låg han på sjukhus på grund av först lungemboli följt av infektioner. Länssjukhuset i Kalmar beslutade att skicka hem pappa när hans syresättning åter gick under gränsvärdet. Han kom hem en torsdag eftermiddag men fick åka tillbaka till sjukhuset följande lördag morgon. Efter det fick vare sig jag eller någon annan kontakt med pappa. Vi anhöriga hade antagligen kunnat bråka en del om beslutet att skicka hem en person i så dåligt skick som pappa var på torsdagen, vi påpekade det åtminstone flera gånger. Sjukvårdspersonalen ansåg inte att det var ett felaktigt beslut, men jag är förstås mer tveksam.

Så här ser alltså vårdmöjligheterna ut för kroniska sjuka i Sverige idag. I alla fall hos småkommuner som Kalmar. Det här är inte en unik berättelse. Det finns säkert många som råkat ut för sämre bemötande än vi och än sämre slutresultat, att se min pappa tyna bort i en grym sjukdom som Parkinsons hade räckt bra i sig själv – att dessutom också behöva spendera så mycket energi och tid på att få människor som arbetar med beslutsfattande inom främst Kalmar kommun och landsting känns bara befängt så här i efterhand. Däremot kan jag krasst konstatera att Kalmar kommun slutligen vann. Priset för pappas personliga assistenter 24h/dygn måste ha blivit tacksamt låga, budgeten för LSS-handläggarens kostnadsställe bör inte ha spräckts.

pappa

3 thoughts on “Pappa vs Kalmar kommun: 0-1

  1. Hej. För sakens skull ska man säga att handläggare INTE har med ekonomin att göra utan det måste vara andra skäl till besluten.

    1. Curt: Därom tvista de lärde. Pappas specialistläkare hävdar en sak och LSS-handläggaren en annan.

      Tack för din kommentar och för att du tagit dig tiden att läsa mitt inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s