Den senaste tiden har varit jobbig för mig. Ingen mening att hymla med det. Ni som följer mig här, eller på Facebook eller på Twitter har sett mig studsa all over the place. Jag har velat vara överallt samtidigt, livrädd att missa ”den STORA möjligheten”. Det hade väl varit ok om det bara varit så att jag letade efter en stor möjlighet. Men jag har letat efter möjligheter för så många olika delar av min tillvaro att jag, så här i slutändan, inte längre vet vad det jag är jag söker.

Jag söker rätt jobb. Problemet är att jag inte vet vad som är det rätta jobbet för mig längre. Jag vet inom vilken bransch det är – HR och/eller rekrytering. Eller nej, HR. Där har vi det. Det är dit jag vill, det är vad jag drömmer att få jobba med och det är vad jag brinner för.

Men!

Dels är det inte alla förunnat att få jobba med vad de drömmer om eller brinner för. Kanske är jag snarare en av de som inte kommer att arbeta med vad jag vill. Det slog mig idag. Att jag kanske är en av dem. Det har ärligt talat aldrig slagit mig förut. En liten aha-upplevelse så god som någon. Arbetsmarknaden för personalare är ansträngd och kommer så vara så länge konjunkturen vägrar vända. Det är så verkligheten ser ut.

Dels får jag inget jobb inom HR utan flera års erfarenhet inom just det gebitet. Erfarenhet jag saknar. Vilket stör mig för det är ett tecken att jag, som i vanliga fall kan spela livets spel, inte spelade mina kort rätt under studietiden. Jag har en arbetslivserfarenhet på 15 år i butik. Några av de åren var under tiden jag studerade. Jag borde förstås ha sökt en tjänst inom branschen jag studerade till. Borde ha. Men gjorde inte.

Alltså. Jag får nog sluta sträva efter rätt jobb snart. På sikt måste jag nog inse att jag måste lägga ned ribban, söka anställningar som ger mig en lön. Punkt. Mina nära säger nej, inte än, vänta, ha tålamod, det ordnar sig nog ska du se! Kanske ordnar det sig. Kanske inte. Just nu känner jag att det får gå som det går. Jag är en slagen hjältinna ikväll och det kanske var välbehövligt med en släng ödmjukhet så här lagom till höstens antågande?

Jag söker stora möjligheter för andra delar av mitt liv också. Tänker inte särskåda dem här då de innefattar andra personers livshistorier. Hur eller hur, har jag känt en stor stress över hur jag ska lösa allt. Jag är en typisk A-personlighet som tror att min egen kraft ska lösa alla mina situationer. Om jag bara jobbar hårdare, om jag bara söker fler jobb, om jag bara engagerar mig mer eller om jag bara nätverkar mer DÅ löser sig de problem jag har. Men nu får det vara nog. Från och med nu söker jag endast de jobb som jag finner intressanta – hur godtyckligt och inkonsekvent det urvalet än må bli (plus de jobb som arbetsförmedlingen kräver) och jag nätverkar med nyckelpersoner istället för med allt och alla. Min tid ska jag spendera på det jag tycker är spännande och intressant, dvs HR-relaterade frågor.

Jag är inte knäckt. Jag har inte gått sönder. Jag har däremot fått en stark ögonöppnare idag. Det vore idiotiskt av mig att inte lära mig något av den.