Jag är i grund och botten en motståndare till organisationssystem som grundar sig i övervakning av den enskilda individen. Då är det i så fall bättre att göra en gedigen genomgång av individen innan man väl anställer någon eller antar någon till en utbildning. Därför var jag rätt skeptisk när jag började läsa artikeln More Professors Give Out Hand-Held Devices to Monitor Student and Engage Them
i New York Times.

Kontentan i artikeln är att någon kommit på idén att eleverna vid Northwestern University själva kan ”klicka in” sin närvaro på en föreläsning med en liten apparat som de får vid kursstarten. Eftersom jag själv nyligen varit student tänkte jag ”Hmm, det enda som händer är ju att den morgonpigga stackaren i en kompiskrets får ta med sig sina kompisars ”klickers” och klicka in sina kompisar som närvarande”. Alltså ungefär samma taktik som att den morgonpigga stackaren idag får sätta ett kryss för sina kompisar på närvarolistan i pappersform som användes där jag läste. Efter att ha läst vidare i artikeln upptäckte jag att lärarna vid N.U. kommit på en lösning på problemet:

They then use the numbered buttons on the devices to answer multiple-choice quizzes that count for nearly 20 percent of their grade

En persons kompisanda är stor nog att klicka in närvaro, men att varje dag bättra på någons betyg är antagligen mindre troligt. Alltså, den som vill få cred måste vara på plats.

Längre ned i artikeln beskrivs också att behovet av att leka med smartphones (som iPhone och liknande) minskat sen införandet av dessa små hand-held devices infördes. Studenterna får sitt ”klick-behov” tillfredställt av att klick-svara på frågor och andra aktiverande inslag som föreläsningen bjuder. Alltså. Studenterna har mycket större del av sin uppmärksamhet riktad mot föreläsningen och dess innehåll. Här har man alltså hittat en förhållandevis banal lösning på ett utbrett problem och sånt fascinerar mig. Yngre generationer har kallats dampiga, att de har ett uppmärksamhetsspann som en guldfisk och att deras mobiltelefoner är deras nya snuttefilt. Med hjälp av en liten klick-dosa har alla dessa mytbildningar omkullkastats.

De yngre generationerna är definitivt smartare, bättre upplagor av mänskligheten. Det måste jag tro, annars innebär det ju att samhället och dess medborgare inte utvecklas – och det vägrar jag acceptera. Problemet var nog snarare att den yngre generationen saknat rätt resurser för att optimera sin kapacitet.

Så. Efter att ha läst hela artikeln måste jag säga att jag är för den här idén med hand-held devices, med en viss kvarvarande skepsis mot själva närvaro-kontroll-funktionen.