För ett par dagar sedan läste jag inlägget Arbetslivserfarenhet köpes på HRSverige:s blogg. En fråga som ställs i det inlägget var:

”Hur många skulle kunna tänka sig att ta lån för att kunna arbeta avgiftsfritt sitt första halvår inom HR-branschen?”

Irritation var min första reaktion. Att ta lån för att arbeta gratis kändes som ett direkt hån mot högskole-/universitetsutbildningar. Vad är idén med att utbilda sig om det ändå innebär slav-arbete i efterhand? Självklart ska ALLA som klarat sig genom en utbildning få lön när de väl kommer ut i arbetslivet!

Min andra reaktion var mer av en insikt. En insikt om min egen gammalmodighet. Min värdering av utbildning grundar sig i något som inte längre existerar, nämligen att högskole-/universitetsutbildning är något exklusivt. Något som bara finns hos några få utvalda individer. Så var det förr, när jag växte upp. Då var det förknippat med en wow-känsla att umgås med en familj där båda föräldrarna hade akademisk utbildning. I alla fall för mig, vars föräldrar inte hade sådan utbildning.

Idag är det annorlunda. Nu har den större massan minst lika många år i skolan som jag. Min treåriga universitetsutbildning är inte unik, inte ens särskilt speciell. Alltså måste min idealism plockas ned på jorden.

Självklart ska alla som utbildat sig få lön. Men kanske inte vid första anställningen efter avklarad utbildning.