Efter att ha närvarat vid Personaldagen 2010 har tankar dykt upp hos mig kring ledarskap. Framförallt har tankarna cirkulerat kring frågor som empati, högt i tak, acceptans i kombination med att ställa krav på de anställda i en organisation.
Min upplevelse är att ledningsgrupper i organisationer har svårt att släppa den effektiviseringshysteri som infann sig någon gång under 1990-talen. Avdelningar försvann och mellanchefer skulle också bort. Organisationsmodellerna skulle plattas till och alla anställda skulle ha möjlighet att påverka så många beslut som möjligt, dvs besluten bör förankras i organisationen innan de genomförs.
Jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att gå. Som jag ser det blir medbestämmanderätten och effektiviseringen snarare en motpol till den produktivitetsökning och kostnadsreducering jag gissar var tanken med åtgärderna. Borttagandet av avdelningar, vissa yrkesgrupper och mellanchefer har gjorts på bekostnad av de kvarvarande anställdas välmående och välbefinnande. Det är inget nytt att de som har anställning nästan arbetar ihjäl sig medan vi samtidigt har en arbetslöshet i Sverige på 8,2 % (dagens siffra). Om det inte är ett tecken på ett systemfel så vet jag inte vad som är.
Ett följdfel verkar ha blivit en rädsla/fobi för sjuka medarbetare. Kraven att klara av en allt hårdare och mer stressig arbetsmiljö har lagts över på individen. Förvisso ger arbetsgivarna bidrag till sina anställda till exempelvis träningskort eller massage, men ansvaret att gå och träna på sin fritid ligger på den anställde.
Nu kommer nya generationer in på arbetsmarknaderna allt mer. Det kommer att kräva mer än tidigare generationer gjort. De kommer ständigt leta efter bättre erbjudanden från andra arbetsgivare. Det är här jag ser det empatiska ledarskapet och empatiska organisationer kommer in. Jag tror att de organisationer som lyckas visa empati för sina anställdas behov och önskningar är de organisationer som kommer att klara sig i framtiden.
En kollega till mig tänkte tillbaka på ett hans tidigare arbeten. Den avdelningen som han arbetade på fick frukostfrallor, men bara en fralla/person. Samma företag men en annan avdelning fick ta hur många frallor de behövde per person. Detta störde min kollega något oerhört. Något så lite kan förstöra så mycket! Det han såg var inte empati, utan en uppdelning mellan avdelningar och indirekt mellan anställda. En vanlig företagslösning på ett liknande problem brukar vara att ta bort frallor för alla så det ska bli rättvist. Är det empatiskt ledarskap?
Generationsväxlingen på arbetsplatserna är i full gång. De yngre kommer ställa andra och högre krav på sina arbetsgivare än vad som gjorts förr. Gissningsvis kommer företaget få mer kostnader i form av t ex dagistjänst, träning på arbetstid i företagets lokaler, fika/lunch, mm. Jag vet att detta redan påbörjats hos en del företag, framförallt i USA men även i de svenska storstäderna. All cred till dem!
Så. Empati.
För mig är empati att visa förståelse för alla anställda. Med det inte sagt att alla får allt de vill ha, det är daltande. Det jag vill peka på är respekt för varandras livsöden och olika faser i livet.
För mig är empati medkänsla för dem som inte mår bra. Med det inte skrivet att jag förespråkar sjuknärvaro, men jag önskar att det ska kännas ok att komma till arbetet även när man inte är på topp i livet och jobba i det tempo man klarar.
För mig är empati att fortsätta tro på sina medarbetare även efter att misstag har gjorts. Ingen är felfri och människor lär sig som bäst av sina egna misstag, men i arbetslivet får vi inte riktigt lov att göra dem.
Visst måste väl detta gå att få ihop med ledningens och aktieägarnas vinstintresse? Visst måste detta ge en mer positiv arbetsgrupp med mer framtidstro, företagslojalitet och engagemang?
MCSTENBERG 
Hej MC! Snappade upp din bloggstart på twitter! Bravo! Jag kan dela din uppfattning till viss del. Frågan är var du hittar de här stenhårda företagen där folk nästan jobbar ihjäl sig? Är det verkligen vinstdrivande företag? Sånt brukar resultera i just sjukfrånvaro och hög personalomsättning, det påverkar vinsten. Eller finns det i andra verksamheter? Den höga arbetslösheten hänger också ihop med matchningsproblem där en del till och med handlar om grundutbildningsbrister. Det är inte bara produktivitetsökningar som minskar behovet av anställda. Hur är det med stödet till nyföretagande? Tankarna leder i olika riktningar. Jag blev irriterad på en artikel i SvD Näringsliv i veckan som hade rubriken Julhelgen en riktig skithelg. Det handlade om att julhelgen i år innehåller inga extra lediga dagar så vi som jobbar får bara ledigt på helgdagarna. Jag upplever ibland att många anser att jobbet ska man ha för att vara ledig ifrån. Och det här samtidigt som många går arbetslösa.
Tja – några spridda funderingar lite sent på kvällen.
Hej! Vad kul att du läst mitt inlägg. Det var inte riktigt tänkt att det skulle bli så lång som det blev. Men kommer jag igång så gör jag… 😀
De hårda företagen jag pratar om hittas framförallt inom handels, både i små enskilda butiker men även i större butikskedjor. Butikerna, dvs de små enheterna, är sårbara. De har ofta väldigt små marginaler vad gäller sina resurser. Jag gissar dock att butikskedjornas huvudkontor har en mer hälsosam miljö. Där jag arbetade senast, en ekonomisk förening, upplevde jag en frustration från olika kontor kring liknande situationer. Då gällde det en ekonomisk förening med kontorsenheter utspridda på olika orter i landet. Vänner till mig har också berättat om liknande pressade lägen inom vissa av kommunernas enheter. Jag antar att organisationerna idag är så stora att vänster hand inte vet vad höger hand gör och även om de teoretiskt vet så har förståelsen och empatin dem emellan gått förlorad på vägen. HK förstår inte arbetsbördan som blir i de ”utspridda” enheterna och enheterna har ingen förståelse för de problem personalen på HK står inför. En vi och dom-reaktion i samma organisation som inte gynnar vare sig de anställda eller lönsamheten. Får jag fram hur jag tänker?
Vad gäller den julrelaterade artikeln i SvD kan jag bara hålla med dig. Jag reagerade likadant. Istället för att vara glada för att helgerna ibland innebär extra ledighet surar människor när de får arbeta. Men jag tror att även det kan vara ett symptom på att de som har anställning har slitiga arbeten med långa dagar. Vem bestämde egentligen att heltid ska vara 8h/dag? Varför kan inte 7h/dag vara 100 % tjänst? Om vi hade ”luftigare” anställningar, där det fanns möjlighet till att ta en 10 minuters brejk utan att känna skuld (eftersom en brejk oftast tas på bekostnad av något man verkligen borde ha hunnit med) skulle de flesta kanske klaga mindre över att arbeta vid jul… Eller?