”genom att låta dem sätta spår”

Det här blir ett av mina mest jobbiga blogginlägg på länge. Jag vill nog inte ens skriva det egentligen. Men locket har legat på länge nu och det hjälpte mig förstås till en början. Men inte nu längre.

För en tid sedan läste jag krönikan ”När sorgen måste vänta” skrivet av Lukas Ernryd. En fras i texten fastnade extra hos mig:

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Det är just så jag tänker. Det viktiga – när allt kommer omkring och verkligen testas –  är just stunderna med de människor jag tycker om, som jag mår bra hos och som jag kan få att må bra tillbaka. Det är där jag vill vara. Det är där jag vill låta människor sätta sina spår hos mig. Jag vill uppleva de varma spår som människor jag tycker om gör i mitt liv, i mitt hjärta och i min själ.

Tidigare i livet. För väldigt länge sedan. Fick jag utstå många kalla spår. Ofrivilligt. Under flera års tid blev min själ sargad av iskalla, klumpiga, okänsliga och hårda spår. Jag sa nästa aldrig något utan stod ut, tog emot, stod emot, höll emot, gjorde allt för att övertyga mig själv att de där spåren andra gjorde hos mig då inte skulle bestå. De var endast tillfälliga och skulle försvinna så snart mitt liv blev bättre. För mitt i den där vardagliga minitortyren där jag pressades ihop lite mer varje dag som gick hade jag kvar en förhoppning. Nej. Övertygelse om. Att mitt liv skulle bli bättre. Sen. Där borta. Bakom krönet. Eller nästa krön. Eller nästa krön.

Mitt liv blev bättre. Jag bytte stad, omgivning och lärde känna många nya människor som fyllt mig med varma härliga spår. Såna värmande spår som jag vill ha och som jag vill minnas!

Jag har rusat fort framåt sen dess. De som har upplevt den själs-död som t.ex. mobbing och utfrysning kan innebära har förhoppningsvis också fått komma till insikt om den euforiska känslan som uppstår den dagen det är fritt att andas igen. När luften och vindarna räcker till att även jag får ta språnget ut och testa mina vingar utan fördömanden eller tillrättavisanden. När livet som varit på paus, eller än värre, faktiskt startar. På riktigt!

Men jag var inte klar med mina kalla spår där och då. Min övertygelse var att alla varma spår jag fick magiskt tog bort de där kalla spåren. Så jag var ivrig förstås. Att beblanda mig med människor. FROTTERA mig i människor! I viss mån hänsynslöst och utan eftertanke. Men jag hade fel. Mina kalla blåa spår är faktiskt fortfarande kvar även om de numera är uppblandade med många varma röda spår.

Idag inser jag att jag nog inte kommer att kunna bli fri från mina kalla spår. Ärren blir kvar. Som en ofrånkomlig påminnelse om en tid som var. Vare sig jag vill minnas tiden eller inte.

I min vardag är jag dålig på att låta andra sätta spår i mitt liv.

Jag är rädd för spår. Rädd för att ha eller skapa beröringspunkter med andra. Rädd för det som utgör kittet i de flesta av våra relationer. Mina associationer går reflexmässigt till kalla spår. De spår jag inte vill ha. Aldrig ville ha. Men som jag påtvingades. Av andra.

Så… Reflexmässigt ryggar jag undan. För okända människor, för nästan okända människor, för nästan kända människor och för en del vänner jag inte träffat på länge. Min förmåga till tillit är skadad. Jag inser och accepterar det nu.

När jag väl minns alla de varma spår jag känt genom livet förstår jag ju att det är vad spår borde handla om! Det är de varma spåren som gör livet så fantastiskt. Jag ser på andra personers beteenden i deras nära och semi-nära relationer, deras lite naiva men samtidigt trygga förhållningssätt, och jag längtar efter att kunna vara lika avslappnad i förhållandet till andra människor.

Därmed krävs träning.

Tillits-träning.

Hur gör jag? Var börjar jag? Med vem börjar jag? Med vem vågar jag?

”Ropen skalla ekonomi åt alla”

Minns ni mitt inlägg ”Ekonomer vs personalvetare”? Jag fick en hel del reaktioner på min fråga, främst på HR-timmen på Twitter (som är varje onsdag kl 20-21, använd hashtag #hrsve).

Nu har Magnus Dalsvall beskrivit sin syn på saken i sitt inlägg på HRsociety: ”Ropen skalla ekonomi åt alla”, eller är HR bra som det är?

Behöver jag tillägga att jag håller med honom?

Sexuella trakasserier?

Upplever du något av följande, är du utsatt för sexuella trakasserier:

  • ovälkomna förslag eller krav på sexuella tjänster
  • oönskad fysisk kontakt
  • ovälkomna sexuella anspelningar, blickar, visslingar och kommentarer om utseende
  • könsord, pornografiska bilder och nedsättande skämt om det kön du tillhör.

Det är den som blir utsatt som avgör om beteendet är ovälkommet eller ej. Sextrakasserier är ett brott. (Från Prevent:s hemsida)

Jag är en förespråkare för att anmäla orätter men jag vill då gärna ha gott om kött på benen så jag vet att jag har rätt om jag anmäler. När det gäller sexuella trakasserier är det inte så enkelt. Det är ofta väldigt subtila händelser till att börja med, som att någon ”av misstag” kommer åt fel kroppsdel. Har man otur förvärras det sedan.

Där jag arbetar finns det ett par personer som inte vet var den där gränsen går. Eller ska jag vara helt korrekt så arbetar dessa personer inte ens på det företag där jag arbetar, men vårt företag har mycket samarbete med deras företag. Alltså möts vi ofta på luncher, julfester, gemensamma styrelseträffar o. dyl.

Min första dag på arbetet varnades jag för dessa personer och jag har lyckats hålla dem  på armlängds avstånd sen dess. Tills nu. Nu vill de plötsligt kramas, när jag istället tar i hand drar de sitt finger över handflatan. När vi äter lunch ”missbedöms” avståndet oss emellan och de kommer åt mig och har de tur råkar det vara ett bröst. Det här är alla händelser som är otroligt små. Inga stora puckar alls och än så länge skrattar jag mest åt dessa ”äldre män” utan vare sig självinsikt eller hyfs. Dessa män är det stående skämtet inom organisationen och jag är en av dem som spär på historieberättandet kring dem.

Samtidigt slår det mig hur svårbedömt situationer kring sexuella trakasserier måste vara och hur svårt det måste vara att ta modet till sig och anmäla en kollega eller chef!

En annan tanke som slår mig är att jag för varje gång jag inte säger ifrån till dessa personer räknas som ett godkännande från min sida. Lek med tanken att det blir värre (antagligen inte, eftersom jag snart slutar, men ändå) och vi hamnar i en värre situation… Antagligen kommer dessa tidigare händelser tas upp från deras sida som att jag ”lät dem hållas” och antagligen till och med uppskattade det. De kommer även säga saker som ”vem tror du att du är”, ”ha inte så höga tankar om dig själv”, ”varför skulle vi ha något intresse för någon som du”, osv.

Alltså, allvarligt, handlingsplaner och policys är bra hjälpmedel i vissa situationer men hjälper nog föga när det gäller sexuella trakasserier. HUR hanterar man sådana här situationer när man är på utsidan? De enda som vet vad som hänt är de få personerna som är inuti situationen, och de lär alla ha olika uppfattningar och historier om vad som ”egentligen” har skett.

Hur arbetar ni med dessa frågor på ert företag?