Blir enad front detsamma som lågt i tak?

Under kvällen snubblade jag in på HRbloggen.se och deras inlägg Tystnaden på jobbet som skrevs i april 2012. Affi Kölevik skriver om de olika effekterna som den ökande rädslan för att säga sina synpunkter på jobbet kan ge. Jag refererar lite kvickt hennes inlägg nedan:

För medarbetarna: En människa som inte får uttrycka sin åsikter känner sig tillplattad, förminskad, och blir hämmad. Att bli tystad är att bli osynliggjord. För cheferna: En chef som har tysta medarbetare blir inte sporrad. Nickande rädda ja-sägare bidrar inte till utvecklingen. För organisationerna: En organisation med tysta medarbetare som inte våga säga sin mening eller komma med synpunkter får också medarbetare som håller inne med idéer och förbättringsförslag. Innovationsklimatet blir uselt. Det är alltså inte bra för organisationen. Inte bra för chefen. Inte bra för den anställde. Varför blir det då så här?

Ja. Det är en bra och väldigt befogad fråga. För inte allt för längesen fick jag höra talas om en mellanchef på ett bolag där en av mina vänner arbetar som uttryckt ”För mycket synpunkter på verksamheten kommer att tolkas som illojalitet”. PUNKT. Nu kan jag förstås inte garantera sanningshalten i det påståendet då det är andrahandsinformation jag tog del av. Men ändå. Varför blir det så här?

En tanke som kommer till mig är den devis som vi arbetsledare på Clas Ohlson arbetade efter: ”Vi måste visa upp en enad front!” Vilket i praktiken innebar att hur olika vi än tyckte om de beslut och riktmärken vi skulle följa så skulle våra medarbetare inte märka av de skillnaderna i det dagliga arbetet. Sådana problem diskuterade vi istället på våra arbetsledar-möten. För mig var det en självklarhet då. Men nu ser jag att det arbetssättet kan ha gett intrycket av att inte heller våra medarbetare fick tycka annorlunda, eller ens reagera på de förändringar som uppstod. Det var i alla fall inte mitt syfte med den enade fronten. Mitt syfte var tydlighet, produktivitet och effektivitet.

Jag tror att många företagsledare och mellanchefer tänker på liknande sätt. De vill förenkla informationen så att den tas emot bra av kollegor så att det som behöver göras blir gjort. I min naivitet vill jag tro att dessa ledare tänker på verksamhetens bästa (och däribland även personalens bästa) och inte på att sänka taket i organisationen eller tvinga in sina medarbetare i leden igen. Även om slutresultatet i praktiken kan ha inneburit just det sistnämnda.

Kanske är det därför det blivit så här?

Sexuella trakasserier?

Upplever du något av följande, är du utsatt för sexuella trakasserier:

  • ovälkomna förslag eller krav på sexuella tjänster
  • oönskad fysisk kontakt
  • ovälkomna sexuella anspelningar, blickar, visslingar och kommentarer om utseende
  • könsord, pornografiska bilder och nedsättande skämt om det kön du tillhör.

Det är den som blir utsatt som avgör om beteendet är ovälkommet eller ej. Sextrakasserier är ett brott. (Från Prevent:s hemsida)

Jag är en förespråkare för att anmäla orätter men jag vill då gärna ha gott om kött på benen så jag vet att jag har rätt om jag anmäler. När det gäller sexuella trakasserier är det inte så enkelt. Det är ofta väldigt subtila händelser till att börja med, som att någon ”av misstag” kommer åt fel kroppsdel. Har man otur förvärras det sedan.

Där jag arbetar finns det ett par personer som inte vet var den där gränsen går. Eller ska jag vara helt korrekt så arbetar dessa personer inte ens på det företag där jag arbetar, men vårt företag har mycket samarbete med deras företag. Alltså möts vi ofta på luncher, julfester, gemensamma styrelseträffar o. dyl.

Min första dag på arbetet varnades jag för dessa personer och jag har lyckats hålla dem  på armlängds avstånd sen dess. Tills nu. Nu vill de plötsligt kramas, när jag istället tar i hand drar de sitt finger över handflatan. När vi äter lunch ”missbedöms” avståndet oss emellan och de kommer åt mig och har de tur råkar det vara ett bröst. Det här är alla händelser som är otroligt små. Inga stora puckar alls och än så länge skrattar jag mest åt dessa ”äldre män” utan vare sig självinsikt eller hyfs. Dessa män är det stående skämtet inom organisationen och jag är en av dem som spär på historieberättandet kring dem.

Samtidigt slår det mig hur svårbedömt situationer kring sexuella trakasserier måste vara och hur svårt det måste vara att ta modet till sig och anmäla en kollega eller chef!

En annan tanke som slår mig är att jag för varje gång jag inte säger ifrån till dessa personer räknas som ett godkännande från min sida. Lek med tanken att det blir värre (antagligen inte, eftersom jag snart slutar, men ändå) och vi hamnar i en värre situation… Antagligen kommer dessa tidigare händelser tas upp från deras sida som att jag ”lät dem hållas” och antagligen till och med uppskattade det. De kommer även säga saker som ”vem tror du att du är”, ”ha inte så höga tankar om dig själv”, ”varför skulle vi ha något intresse för någon som du”, osv.

Alltså, allvarligt, handlingsplaner och policys är bra hjälpmedel i vissa situationer men hjälper nog föga när det gäller sexuella trakasserier. HUR hanterar man sådana här situationer när man är på utsidan? De enda som vet vad som hänt är de få personerna som är inuti situationen, och de lär alla ha olika uppfattningar och historier om vad som ”egentligen” har skett.

Hur arbetar ni med dessa frågor på ert företag?