Nu är alltså tiden här. Tiden då jag inte längre har koll på vad som händer, när framtiden springer ifrån mig och jag står kvar och förundrat står kvar och tänker:
– Vad hände nu?
Häromdagen läste jag Johannes Sundlos inlägg ”Man vet saker. Tror man. – #045 av #blogg100”. Jag läste den och log. För visst är det så, att nästa generation som istället för att födas med silversked i mun nästan föddes med en smartphone i näven kommer driva och utveckla tekniken till nya dimensioner. Och jag log för jag trodde att jag skulle le när den här dagen kom. När jag står och tänker:
– Vad hände nu?
Men nu var det inte ett tekniskt underverk som fick mig att stå och undra. Det var en yrkestitel.
Enligt min sökning på LinkedIn har 790 personer på LinkedIn nämnt Director of Fun i sin profil. Det är betydligt fler än jag trodde jag skulle hitta. För jag trodde titeln var ny, och kanske till och med en påhittad titel. Men nej, den verkar finnas på riktigt. Nyfiken som jag är började jag googla. Jag hittade bland annat inlägget ”10 Head-scratching Job Titles” hos ere.net där följande rader beskriver en liknande förvirring kring titeln som jag själv går runt med:
As I read through the applicant’s accomplishments and responsibilities, I could see that it was clearly a marketing-type position. It stuck out, just not in a good way.
What may have seemed like a great little thing to have on a business card as an attention-getter had now turned into a liability. Nobody knows what a “Director of Fun” does.
Ok. Jag googlade vidare och hamnade på Minecraft ”Director Of Fun” Interview. Där fick jag mitt svar. Det är en event-planerare. Ok. Så. När jag planerade min förra arbetsgivares mässmonter och andra happenings – var jag en Director of Fun då? När jag och mina kompisar planerar och arrangerar HRunconf är vi alla Directors of Fun hos den ideella föreningen HRunconf då?
Nej. Jag fattar fortfarande inte.
Jag inser nu att så här kommer resten av mitt liv att se ut. Drivna och ivriga 80-och 90-talister kommer hitta på fler roliga och förvirrande nya flashiga titlar som jag kommer ha svårt att placera och förstå. Å ena sidan störs jag av att de yngre inte kan lära sig att använda de ord som redan finns istället för att hitta på nya. Å andra sidan imponeras jag av de yngre generationernas innovativa lösningar på att snirkla sig in på en för dem svåråtkomlig arbetsmarknad. Det ser ut som om de tagit ett vanligt eventjobb och gjort om det till något betydligt snyggare och bättre. Vare sig vi vill det eller inte så blir det lättare att komma vidare i yrkeslivet med en titel som inneburit huvudansvar för något.
Så. Det är nu det har hänt. Framtiden sprang ifrån mig och jag står här med tanken:
-Vad hände nu?
Men vänta nu …. kanske jag just blev Director of Reflections?
