Lyx att arbeta hemifrån?

Idag fick jag tidningen Personal & Ledarskap i brevlådan. Där kunde jag läsa följande notis:

bild

 

Jag anar att Microsofts designer tänker utveckla IT-teknologin, även om jag kan ha förstått fel där. Teknikens under är fantastiska och jag letade mig tillbaka till när jag var 15 då jag aldrig hållit i en mobiltelefon, än mindre ägt en. Vad gäller datorer – What can I say? Min pappas kontorsdator på den tiden var gammal och utdaterad redan när han köpte den (begagnat förstås!). Nu finns tekniken överallt och vi räknar kallt med att den alltid ska finnas där, underlätta för oss och helst vara gratis.

Mina tankar vandrade vidare till en annan, men närliggande, tanke när jag hade läst notisen.

Om företag underlättar för sina anställda att arbeta hemifrån – vid vissa roller förutsätts det att arbetstiden fördelas mellan hemkontor och/eller bil + kunder – vem bär då ansvar för belastnings- och förslitningsskador pga av dåliga stolar, skrivbord, belysning, arbetsställning etc.?

Jag vet faktiskt inte. Logiken hos mig talar för både arbetsgivarens och arbetstagarens ansvar i frågan. Vad säger ni?

Blir enad front detsamma som lågt i tak?

Under kvällen snubblade jag in på HRbloggen.se och deras inlägg Tystnaden på jobbet som skrevs i april 2012. Affi Kölevik skriver om de olika effekterna som den ökande rädslan för att säga sina synpunkter på jobbet kan ge. Jag refererar lite kvickt hennes inlägg nedan:

För medarbetarna: En människa som inte får uttrycka sin åsikter känner sig tillplattad, förminskad, och blir hämmad. Att bli tystad är att bli osynliggjord. För cheferna: En chef som har tysta medarbetare blir inte sporrad. Nickande rädda ja-sägare bidrar inte till utvecklingen. För organisationerna: En organisation med tysta medarbetare som inte våga säga sin mening eller komma med synpunkter får också medarbetare som håller inne med idéer och förbättringsförslag. Innovationsklimatet blir uselt. Det är alltså inte bra för organisationen. Inte bra för chefen. Inte bra för den anställde. Varför blir det då så här?

Ja. Det är en bra och väldigt befogad fråga. För inte allt för längesen fick jag höra talas om en mellanchef på ett bolag där en av mina vänner arbetar som uttryckt ”För mycket synpunkter på verksamheten kommer att tolkas som illojalitet”. PUNKT. Nu kan jag förstås inte garantera sanningshalten i det påståendet då det är andrahandsinformation jag tog del av. Men ändå. Varför blir det så här?

En tanke som kommer till mig är den devis som vi arbetsledare på Clas Ohlson arbetade efter: ”Vi måste visa upp en enad front!” Vilket i praktiken innebar att hur olika vi än tyckte om de beslut och riktmärken vi skulle följa så skulle våra medarbetare inte märka av de skillnaderna i det dagliga arbetet. Sådana problem diskuterade vi istället på våra arbetsledar-möten. För mig var det en självklarhet då. Men nu ser jag att det arbetssättet kan ha gett intrycket av att inte heller våra medarbetare fick tycka annorlunda, eller ens reagera på de förändringar som uppstod. Det var i alla fall inte mitt syfte med den enade fronten. Mitt syfte var tydlighet, produktivitet och effektivitet.

Jag tror att många företagsledare och mellanchefer tänker på liknande sätt. De vill förenkla informationen så att den tas emot bra av kollegor så att det som behöver göras blir gjort. I min naivitet vill jag tro att dessa ledare tänker på verksamhetens bästa (och däribland även personalens bästa) och inte på att sänka taket i organisationen eller tvinga in sina medarbetare i leden igen. Även om slutresultatet i praktiken kan ha inneburit just det sistnämnda.

Kanske är det därför det blivit så här?

Har du tappat gnistan?

Idag fick jag ett sånt där nyhetsbrev från en av grupperna jag är medlem i från LinkedIn. Då jag arbetar med att söka talanger är jag medlem i en hel del grupper och får en hel del nyhetsbrev. Många passerar direkt från min inbox till papperskorgen utan någon som helst uppmärksamhet från mig. Men det här mejlet var det annorlunda med. Det var från gruppen Linked:HR och texten löd:

Dear Colleague,
Remember you first day at work? You were probably excited. You wanted to succeed. You were confident that you would do great, that you would find camaraderie, that this “was it.” Hopefully, the spark is still there. Maybe you’re one of the lucky ones… those who welcome Mondays as adventure days, those who feel that their work is meaningful and valuable.

I’m curious, however, about *that* moment. The moment in which you realized that you lost the “light in your eyes.” The moment in which you acknowledged: “It’s official: I’m disengaged.”

Some will tell you that your manager is responsible for most of your woes. For instance, today I read in “Linking Learning to Talent Management” (sponsored by Skillsoft, download athttp://bit.ly/LHRtalent5 ): “This has been documented in research so many times that it’s become a cliché: People don’t leave companies. They leave managers.”

I doubt, however, that the managers are the sole culprits. Oh yes… they matter. We’ve had a great discussion recently on “engaging leaders” – how they impact one’s sense of meaningfulness and safety at work. However, managers do not operate in a vacuum. They are, instead, part of a cultural system that imposes constraints or rewards on certain behaviors and attitudes. The “blame the manager” game can only go so far.

Here is, therefore, my question for the week:
Think about the time in which you realized that you were no longer engaged. Can you pinpoint the most important factors impacting your “moment of disengagement”? What took away the “spark in your eye”?

Den första tanken som for genom mitt huvud när jag hade läst klart var ”Om en person känner så här kring sitt arbete, varför har den personen inte bytt antingen arbetsuppgifter eller arbetsplats?” Jag vet inte om det är så att jag är ett barn av min tid – generationen som har svårt att bli vuxen och ta ansvar om vi ska tro generationen innan oss – men för mig skulle det vara otänkbart att arbeta kvar i en roll eller på en arbetsplats någon längre tid om jag inte  längre kände engagemang för det arbete jag skulle utföra. Hur bra bli kvaliteten på mitt utförda arbete om jag har tappat stinget?

Samtidigt är det ju så att de flesta arbetsgrupper har någon eller några som har tappat gnistan och engagemanget. Ni vet, de där personerna som lägger mer tid på att gnälla på problem i organisationen istället för att lägga energin på att ta sig runt och förbi hindret. De där som väljer att se utveckling och förändring som nederlag innan projekt ens dragits igång. Vad driver de här människorna? Vad är det som får dem att gå upp och gå till ett arbete som får dem att vilja vara någon annanstans varje dag? Hur lyckas de blunda för alla andra möjligheter de skulle kunna ha?

Fiktiv personal?

Jag har funderat en del över de säkerhetsinställningar som görs på sociala medier så som Facebook i förhållande till den totala utlämning av sin person som många gör i arbetslivet.

Jag utgår som vanligt ifrån mina egna iakttagelser och upplevelser. En känsla jag har är att min generation, 70-talisterna, är den grupp som har bäst koll på säkerhetsinställningar. Vi är på sätt och vis en kvarleva från förr där privatliv stod för något heligt och nästan lite hemligt. Det som hände i hemmet, stannade hemmet – på gott och ont. Vi växte helt enkelt upp i en tid där vare sig mobiltelefoner eller internet fanns. Detta påverkade förstås vår uppfattning om vad vill dela med omvärlden och vad som är privat.

Om jag förstått saken rätt är 80-talister mer benägna att strunta i säkerhetsinställningarna, åtminstone så tror jag inte de använder dem inte lika flitigt som 70-talister och än äldre. Jag läste också i någon blogg (eller om det var Twitter) här i veckan att 80-talister inte förstår varför man gör skillnad på privatliv och arbetsliv. Det förvånade mig. Först tänkte jag att 80-talisterna fått lära sig att de kan arbeta dygnet runt utan fritid, att de på nåt sätt inte kommer drabbas av den ”utbrändhet” som drabbade deras föräldrar. Men sen insåg jag att det snarare handlar om att de gillar att arbeta så mycket att de även kan tänka sig att göra det på sin fritid. Denna generation har trots allt lärt sig att de kan göra vad de vill. Självklart vill de göra det de vill även på sin fritid.

Nu tillbaka till min ursprungstanke. Jag har under många år arbetat som butikssäljare där även inslag av ordermottagning och kundtjänstarbete förekommit. Många kunder har varit intresserade av mitt namn och blir lite av en ”ordningsman i klassen” när de upptäckt att jag ”glömt” min namnskylt hemma. Jag och mina kollegor funderade ofta över varför det här med våra namnskyltar var så viktigt. Det viktiga borde vara att företagets namn syns på mig så de kan vara säkra på att jag är en representant för det gällande företaget. Men nej. Det var inte viktigast för kunderna. Det viktiga var mitt privata, personliga, namn. Stod inte mitt efternamn på skylten så frågade de efter det också.

Det här är ju inte bara en realitet för säljare i butik. Jag gissar att fenomenet även kan hittas hos personal på myndigheter, telefonförsäljning, kundtjänst, support, växel… Ja, ni fattar.

Varför vill kunder ha en säljares namn? Visst, man kan förespråka att det kan vara för att återkomma med cred och blommor till en bra säljare. Men det är dessvärre en utopi, eller det händer, men otroligt sällan.De flesta gånger en säljares namn kommer till nytta är när det är dags att ”hugga huvudet” av någon. Det kunden då glömt är att denne valt att handla av och med ett företag och att ansvaret därför är företagets och inte den enskilda säljarens. Ändå är det säljarens huvud man vill se på silverfatet. Eller?

Vad sägs om att skippa hela grejen med namn? Eftersom kunder troligtvis handlar mer om det får en känsla av kontakt med säljaren är det svårt. Men däremot skulle jag tro att ett fiktivt namn skulle kunna fungera. Med det menar jag att en säljare skulle kunna få möjligheten att välja ett fiktivt namn för det offentliga rummet som alltså står på namnskyltar och kvitton, m.m. På det viset vet företaget vem som är vem, kunderna får ett namn att känna personlig kontakt med och den enskilde säljaren känner sig kanske inte lika utlämnad.

Nä, det går ju inte, kanske några av er tänker nu. Well, det är på sätt och vis redan gjort. Säljare byter namnskyltar med varandra på jobbet. Inte varje dag och inte hela tiden. Men nog ofta för att ni inte kan vara säkra på vem det är ni förhandlar med egentligen.