Slåss mot väderkvarnar

Jag orkar inte längre slåss mot mina väderkvarnar. Det har jag sagt till mig själv en tid men fortsätter ändå. Någonstans inom mig börjar jag ge upp mina egna stora viktiga frågor. Samtidigt är jag livrädd för vad det egentligen innebär. Har jag blivit lat? Bekväm? Ointresserad? Nöjd? Jag har lovat mig själv att inte bli nöjd. Inte bli en ”fat cat”. Jag har länge sett mig själv som en underdog men inser att det inte alls är applicerbart på mig längre. Jag är … ingenting. En … medelmåtta. En medelålders kvinna som kanske inte kommer längre än så här.

Samtidigt har jag tagit mig så långt från var jag startade. Min inre röst är mycket uppfordrande när den säger åt mig att vara glad och stolt över vad jag åstadkommit och tacksam för det jag har. Men jag är inte tacksam, inte heller stolt. Jag är besviken. Besviken på att jag bara kommit till den här punkten i livet. Besviken på att min ork och mitt engagemang verkar ta slut här. Redan. Var tog tiden vägen? Vad gjorde jag med alla mina år?

Ja just ja. Jag tog mig hit. Det var det jag gjorde med alla mina år.

Vilka är mina ”väderkvarnar” då, kanske ni undrar? Jag bjuder på ett litet urval

  • Jämställdhet i nära relationer
  • Förväntningarna som läggs på mig i och med att jag råkade födas som kvinna
  • Saknaden av karriärmöjligheter jag faktiskt trodde skulle komma
  • Avundsjukan jag vägrar känna, men ändå känner, jämtemot mina vänners karriärer
  • Mina mobbare från grundskolan och rädslan över att de kanske hade rätt
  • Förlusten av de barn jag aldrig lyckades skapa eller föda, det familjeliv jag troligen aldrig kommer att få uppleva
  • Åren som går utan ”verkliga” resultat att visa upp

Det här är som sagt bara några av dem. Jag upplever mig ha många väderkvarnar att hålla ordning på, att vakta. Jag försöker hela tiden undvika tänka på dem , undvika att beröras av dem, undvika att drunkna i sorgen, oron, prestationsångesten, grubblerierna som följer med dem. Grejen är bara att jag inte längre har lika stor lust (eller ork) att kontrollera dem. En liten, liten del av mig vill bara sätta mig ned i en behaglig fåtölj och titta ut över ingenting. Vill inte bli störd, vill inte ”ha saker på gång”, vill ingenting. Sist jag lät den delen av mig själv få fritt utlopp så ville jag ingenting i flera månader. En otäck och mörk tid som krävde medicinering och terapi för att reparera skadan. Jag vill inte dit igen.

Så jag kämpar på med mina väderkvarnar. Kom just att tänka på en bok jag läste för ett par år sedan: ”att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Jag borde kanske läsa den igen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s