Beslutsångest

Det finns få saker jag tycker är så jobbigt som att välja. Det finns få saker som ger mig så mycket prestationsångest som att välja a eller b, höger eller vänster, upp eller ned, det jobbet eller det jobbet, den klänningen eller den klänningen… Det är som att jag på förhand redan vet att vilken jag än väljer kommer jag ha valt fel och sedan bli djupt besviken. I någon variant på logik tror jag att jag alltså undviker den där djupa besvikelsen så länge jag bara inte väljer något. Därför står jag ofta där och försöker balanserar alla alternativen samtidigt. När det inte går väljer jag ofta bort båda alternativen istället.

Jag vet inte när det här beteendet startade eller varför. Men jag minns ett samtal från min ungdom, jag var kanske 17-18 år. Då sa en klok person att det inte går att både stå kvar på bryggan och i båten samtidigt. Inte i längden. Till slut ramlar jag i vattnet. Så redan då brottades jag uppenbarligen med problematiken.

De där valen, stora som små, ger mig ont i magen, yrsel och illamående. Ju mer pressad jag blir att välja, desto större blir min ångest. Alltså, jag kan ta många beslut, så länge de inte är viktiga för mig eller min omgivning. Saker jag inte bryr mig om kan jag lätt ta beslut om. Men när det verkligen gäller. Då funkar jag inte. Då fryser hela min hjärnas kapacitet och ju mer jag försöker tänka fram en vettig tanke desto mer djupfrysta blir synapserna. Mycket frustrerande!

Jag minns att jag redan som barn hade svårt att handskas med nederlag och besvikelser. Tidigt försökte jag ordna mitt liv så att besvikelserna inte skulle få utrymme alls. Jag slutade planera för att slippa bli besviken när planen inte höll, jag slutade bry mig om vänner för att slippa bli besviken när de försvann, jag slutade bli kär för att slippa känna mig så okontrollerbart ledsen som jag blev när den jag älskade inte älskade mig tillbaka. Istället strävade jag efter att behålla mitt lugn, att vara den självständiga, den som alltid klarar sig, den som landar på fötterna och den som stod kvar när de andra fallit.

Nu upplever jag att den där stoltheten, självständigheten och ständiga styrkeuppvisningen har urholkat mig. Under en period har jag insett att jag inte har några nära vänner, jag har få alierade som kan hjälpa mig vidare framåt, jag har få som kollar med mig hur jag mår eller hur jag har det (eftersom svaret alla får ändå mest är BRA). Och så är jag trött. Så trött på att vara den starka, den stadiga, den pålitliga, den fixande, den där jag så gärna var tidigare.

I mina egna stunder, när ingen ser och inte hör, funderar jag på att släppa taget om styrkan och självständigheten. Att våga låta mig själv falla igen, se hur långt jag faller och sen se vem jag är där nere på botten. Men sen kommer jag på att jag inte är den typen av människa som låter mig själv falla fritt, som låter mig själv gå sönder, gråta ohämmat, bli apatisk, sluta duscha eller vad nu såna människor gör. Så jag tar en dusch, sminkar på mig fejset, tar på mig krigarrustningen runt min mjuka inre kärna och går ut och fäktas med verkligheten igen.

Men ibland. En sekund då och då. Leker jag med tanken att låta mig själv bli mörk igen. Som jag var då. För 10 år sen i Uppsala när världen var grå, jag var grå, mitt liv var grått och där livet liksom inte riktigt berörde mig utan var något som pågick vid sidan om mig. Men hur är det verkligen möjligt? Att jag sitter här och längtar efter tiden då jag var deprimerad? Där livet till slut hade gjort mig så illa att jag hellre valde att vara bredvid? Apatisk och frånkopplad?

Jo. Jag behöver ta ett beslut.  Eller egentligen flera. Mitt nästa jobb, bo kvar i Stockholm eller inte, bo kvar i Sverige eller inte, vara kvar i styrelsen eller inte… Drivas av pengar eller inte, fortsätta sträva mot den optimala självständigheten eller inte, göra stordåd eller inte, bli ledare eller inte.

Det är beslut jag behöver ta. Men jag vågar inte. För jag vet att jag kommer bli besviken. Göra mig själv djupt besviken. I relation till djup besvikelse är apatisk och frånkopplad bättre. I alla fall i min skruvade värld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s