Vid det här laget borde jag inte längre bli förvånad över att en skrift från DN får mig att kicka igång lite extra. Det händer rätt ofta. Idag var det Åsa Beckman som stod för texten:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-jag-blir-tokig-av-man-som-gor-kvinnor-till-vanterskor/ 

Min första riktiga irritation vaknade när jag läste de här meningarna:

”Nu kanske någon tror att jag blir upprörd över själva förälskelsen. Nix. Sådant händer. Världen är full av förhållanden och äktenskap som borde brytas. Det som gör mig tokig – och det gör mig verkligen tokig – är hur inbilskt män beter sig när de gör kvinnor till vänterskor.”

Vad nu? Vad är det för kvinnosyn som författaren har? Män förvandlar kvinnor till vänterskor….? Under hot då eller?

Kvinnan – eller kvinnorna eftersom Åsa valt klumpformen i sitt uttryck – har väl en egen vilja likväl som mannen? Om kvinnan inte vill vänta på den strulande mannen så struntar hon väl i att göra det? Varför skulle hon tillåta sig att bli förminskad av sin man till någon som kan tänkas sätta sitt liv på paus och vänta? Ren idioti i mina ögon.

Sen lugnade jag mig något och tänkte: ”Andas, ge nu Åsa en chans.” Så jag läste vidare. Det gick rätt bra ett tag. Nästan. Tills jag kom till den här delen:

”Slutet är det centrala. Grymheten. Den där grymheten hos den som inte vågar gå. Som vill hålla alla vägar öppna. Som hellre skapar ett limbo. Det här pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först.”

Är det bara jag som reflekterar över grymheten kvinnan utsätter sig själv för genom att OCKSÅ vara DEN SOM INTE VÅGAR GÅ? Den där rädslan som gör att kvinnan/kvinnorna ÄNDÅ TILLÅTER mannen/männen EN PAUS, och därmed stannar kvar i ett redan trasigt förhållande?

Allvarligt. Den här offerkoftan som vi kvinnor så gärna bäddar in oss i, den är inte hälsosam. Vi kvinnor har rätten till våra egna liv och vi behöver bli mycket bättre på att förvalta den rätten. Vi behöver inte – och SKA INTE – ta hänsyn till våra män när våra män inte tar hänsyn till oss.

Tack och lov kom Åsa fram till samma slutsats som jag:

”Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.”

Puh! Det blev en intressant mental berg- och dalbana för mig så jag antar att Åsa lyckades med sin text.