Han går upp ur sängen och klär på sig. Jag ligger kvar i sängen och vaknar långsamt. Jag hör honom pyssla i köket. Han skär apelsiner i halvor och pressar färsk apelsinjuice, för han vet hur mycket jag uppskattar den söta apelsinsmaken morgonen efter kvällen före.

Sängen känns tom när han inte längre ligger däri, efter några minuter går också jag upp ur sängen. Jag öppnar fönstret i sovrummet och lägger täcken och kuddar rätt för vädring, för jag vet hur mycket han uppskattar att gå och lägga sig i vädrad säng på kvällen.

Väl i köket förbereder jag tevatten och frågar honom vad han vill ha för te. Han säger att han vill ha teet i den blå blanka påsen i skafferiet, eftersom han vet att jag verkligen tycker om det teet också. Jag frågar om han är säker och då ler han mot mig och nickar.

Jag delar en banan i skivor. Hälften av skivorna hamnar i min tallrik med flingor och mjölk, den andra hälften i hans tallrik. Han sätter igång äggkokaren med mitt ägg först, för han vet att jag uppskattar att äta mitt ägg före han vill äta sitt.

När jag sätter mig vid köksbordet ser jag ut genom fönstret och ser först då hur regnet droppar in på vår balkong och våra fönster. Normala dagar ogillar jag regn, idag bekommer det mig inte alls.

Vi sitter vid vårt köksbord i ek och äter frukost. Han läser dagstidningen, jag läser en roman som jag inte kan släppa förrän jag har läst den färdigt. Ibland kikar jag på honom när han läser sin tidning utan att han märker det. Ibland kikar han på mig när jag läser. Då och då kikar vi på varandra samtidigt och ler.

Det är härligt det här.

Att vara två.

Och samtidigt ett.