När jag flyttade hit till Stockholm slogs jag av hur blasé många verkade vara. Det var tragiskt tyckte jag och lite otacksamt. Här bor de i den mest levande staden i Sverige… och beter sig sådär…

Nu är saken den. Att jag själv börjar känna mig så där blasé. Efter ca 3 år i Stockholm har jag slutat känna empati för andra människor. Förutom de jag känner förstås. Men för människor generellt är jag i stort sett oberörd. Förutom när de gör mig arg för att de sinkar mig, är i vägen för mig eller stör mig på något annat sätt.

Jag skyller på tunnelbane-resandet. Det är för många människor på för liten yta för mig som är uppvuxen i en småstad. Gissningsvis kommer jag aldrig att vänja mig vid att stå tryckt mot människor jag inte känner. Det spelar ingen roll om jag har hörlurar, blundar och drömmer mig bort till en annan ”happy place”. Likt förbannat är jag kvar i tunnelbanevagnen när jag öppnar ögonen igen. Där och då vill jag bara att alla… nja, nästan alla, människor ska försvinna. Hur det sker bryr jag mig mindre om.

Visst. Jag har som många andra skaffat mig strategier för att göra resandet med t-banan mindre plågsamt. Det går hyffsat. Jag överlever och jag har ett roligt arbete där jag trivs och ett hem jag älskar så när jag väl kommer dit är allt frid och fröjd. Förutom det här med empatin och att jag är blasé då. Men det kanske det är värt för att vara där jobben, vännerna, möjligheterna och kulturen finns…?

Eller?