Jag var på en anställningsintervju häromdagen, en s.k. testning. Där skulle mina testresultat diskuteras i relation till de arbetsuppgifter jag skulle ansvara för om företaget i fråga skulle anställa mig. Men jag har redan glömt hur den där kopplingen kom att se ut.

Jag gick från testningen med en mysko känsla i mitt inre. Något vi diskuterade hade satt igång en inre process hos mig. Jag tappade självförtroende och självkänsla som en sönderskjuten flygplanstank förlorar bränsle. Den natten hade jag svårt att sova och jag drömde röriga drömmar. Dagen efter vaknade jag med en känsla av att allt jag rört vid hade förvandlats till sot, skräp, trasigt. Vilket inte alls stämmer vill jag vara tydlig med! Jag är som folk är mest, jag lyckas ofta med det jag företar mig och ibland lyckas jag inte. Ibland är det jag själv som mest bidrar till att jag inte lyckas, ibland är det yttre faktorer. Det här VET jag, men min känsla var en helt annan.

Något i det där testningssamtalet drog iväg mig på en tidsresa. Jag hamnade i Kalmar i början av 90-talet. Då upplevde jag mitt livs största prövning:

I ca 3 års tid var jag genomskinlig.

Eller nej. Jag var inte genomskinlig från början. Jag blev genomskinlig med tiden. Efter tillräckligt lång tid av hån och förakt i skolan i kombination med en duktig flicka-gen som jag nyttjade flitigt på hemmaplan upptäckte jag att mitt liv var enklast när jag inte märktes. I skolan undslapp jag åtminstone en del av häcklandet om jag smälte in väl med väggar och möblemang. Hemma ville jag inte göra mina föräldrar besvikna, och kanske framför allt ville jag inte att de skulle få veta hur jag hade det i skolan. Så jag duckade för frågorna om hur mina dagar varit genom att göra läxor, gå ut med hunden, stryka lite kläder, städa mitt rum och annat.

Mitt andningshål under de där åren var – faktiskt – kyrkans ungdomsgrupper. När jag blev äldre valde jag själv bort de där aktiviteterna. Men då, i min genomskinlighet, var kyrkans ungdomsgrupper ett av de få ställen där jag tilläts existera. Eller där jag tillät mig själv att existera…? Jag var långt ifrån en av de där poppis personerna men jag accepterades och hade några kompisar att skratta lite med.

Jag har som en senil papegoja upprepat både för mig själv och andra att den tiden var då. Nu är nu. Och aldrig mötas de två! Jag har packat ned mina smutsiga och grå tegelstenar längst ned i min ryggsäck och sedan täckt över dem med vackert livfullt rött sidentyg och sedan trott att tyngden på min rygg skulle försvinna av det. Jag vet att jag är en summa av alla mina erfarenheter och ändå har jag på allvar trott att jag kunde välja bort vissa inslag genom att ignorera dem.

Häromdagen gick ryggsäcken sönder och alla mina fula tegelstenar ramlade ut över golvet. Mitt under mitt testningssamtal med en rekryterare och en VD. Jag försökte efter bästa förmåga att mörka det som hände, försökte samla ihop min väska, tegelstenar och sidentyg. Allt ligger nu i härlig röra och jag har tvingats inse nya saker om mig själv.

Det här inlägget är ett första försök från min sida att sluta blunda för min egen historia. Tegelstenarna jag släpat runt i min ryggsäck har gjort mig starkare i vissa avseenden. Samtidigt har tyngden tärt på mig och försvagat mig i andra avseenden. Nu börjar en ny tid där jag har fått förmånen att växa lite till och korrigera det som eventuellt fortfarande behöver korrigeras. Men framför allt får jag njuta av att den tiden var då. Nu är nu. Och äntligen möttes de två!